Allt sedan 1945-1946 då man fastställde tyskarnas skuld för andra världskriget har det kommit fram mängder med nya källor, ny teknik, nya metoder och helt nya perspektiv så att det som ”bevisades” i Nürnberg har kommit att omprövas av erkända historiker. Det som tidigare ansågs vara oantastliga sanningar har idag övergetts av dessa forskare. Vid huvudrättegången i Nürnberg fastslogs att fyra miljoner personer (två och en halv miljon av dem judar) mördades i Auschwitz, att otaliga judar i vissa andra läger utsattes för massmord genom elektricitet och i speciella ”ångkammare”, att gaskamrarna användes i Dachau, Buchenwald, Bergen-Belsen och andra läger i västra Tyskland, att skinn av många judar garvades och gjordes till handskar, ridbyxor, bokomslag, handväskor, lampskärmar och andra hushållsprodukter och att tyskarna gjorde tvål från kadavren av judar. Alla dessa oantastliga sanningar, som alla bygger på vittnesmål, har, i skymundan, kommit att överges av historikerna. Detta samtidigt som allmänheten inte alls informerats om det, varför vi ofta hör dessa osanningar upprepas än i våra dagar.
Ny kunskap ändrar bilden
En enorm utveckling har skett inom forskningen av ”förintelsen”. När Paul Rassinier, en fransk socialist som själv hade varit internerad i två koncentrationsläger i slutet av 1940-talet började att utmana några av alla skräckhistorier som florerade, tog hans argument främst sin utgångspunkt i hans egna erfarenheter och iakttagelser. Bortsett från de dokument som lades fram vid Nürnbergrättegångarna fanns några dokumentära källor om folkmordet på judar inte tillgängliga för Rassinier. Han var den första och under en tid den enda person som utmanade den accepterade uppfattningen om ”förintelsen”.
På 1970-talet hade dock forskare och Sanningssökare runt om i världen fått tillgång till flygfoton av koncentrationslägren, ursprungliga ritningar av de påstådda gaskamrarna, tyska dokument som hänför sig till ”judefrågan”, militära rapporter och en rad andra källor som tidigare sekretessbelagts och varit inlåsta i arkiv. Som ett resultat av denna nya information och år av vidareutveckling av sina föregångares argument, kunde dessa forskare utmana Förintelseortodoxin med argument som var, i allmänhet, sofistikerade och väl underbyggda.
Olika metoder
Skillnaden i metoder och argument mellan de som försvarar den officiella åsikten om ”förintelsen” och de som utmanar den skiljer sig markant. De som försvarar den baserar en stor del av sina argument på hypoteser, memoarer, ögonvittnen och efterkrigsbekännelser om de påstådda förövarna. Några av dessa vittnesmål registrerades omedelbart efter att kriget slutade, medan andra registrerades tjugo, trettio eller fyrtio år efter händelserna de beskriver inträffat. Man förtalar och förlöjligar alla som inte rakt av accepterar den officiella versionen och i flera länder är det idag t.o.m. olagligt, förenat med långa fängelsestraff, att ifrågasätta ”förintelsen”. Man angriper alltid den som forskar, dess hederlighet, kunskap och gräver fram allt som den forskaren har sagt eller gjort som på minsta sätt kan kritiseras, för att få forskaren att, i allmänhetens ögon, framstå som oseriös. Ytterst sällan bemöter man själva argumentet eller sakfrågan.
Sanningssökare, å sin sida, ägnar sig främst åt att granska och söka fakta, presentera argument och att granska dokument och vittnesutsagor. Det förekommer ytterst sällan att Sanningssökare angriper varken judiska vittnen, ortodoxa förintelseforskare eller ens de man bevisat har ljugit, personligen.
Vi har således två helt olika metoder som står mot varandra. Förintelsevurmarna använder alla till buds stående metoder att skandalisera alla som vågar ifrågasätta och vädjar till allmänhetens känslor av sympati – för judarnas lidande – och som tingar folkvalda att instifta lagar som skyddar myten, pressar social media att ta bort eller varna för farligt innehåll. Förintelsekritikerna, å sin sida, som vädjar till allmänhetens förnuft och förstånd och försöker leda till bevis. Hittills har de förra vunnit alla matcher – känslorna har alltid vunnit, förnuftsmässiga argument har, om de ens nått allmänheten, inte klarat sig väl i denna kamp.
Här försöker Biskop Richard Williamson med förnuftsargument men krossas sedan i media. 5 minuter.
Vittnesmålen
I grunden bygger hela berättelsen om ”förintelsen” på vittnesmål och memoarer. Dussintals förintelsememoarer fortsätter att skrivas varje år, trots det faktum att kriget slutade för mer än sjuttio år sedan. Dessutom har judiska organisationer i många länder etablerat obligatoriska historiebibliotek där man arkiverar muntliga berättelser för att bevara vad de uppfattar vara ömtåliga historiska data om ”förintelsen”. Varje död förintelseöverlevare, representerar förlusten av en potentiell berättare och en minskning av det judiska folkets kollektiva minne. Därför måste så mycket som går av dessa berättelser bevaras. Steven Spielberg, mannen bakom ”Schindler’s List” har idag mer än 52000 inspelade vittnesmål i sitt bibliotek.
Spielbergs film ”Schindler’s List” som påstås bygga på verklighet har, vilket Fria Sidor ska visa senare, helt motbevisats och där de fem nyckelvittnena, som utgjorde basen för filmen The Last Days”, alla visat sig ”minnas fel”. (Se titelfilmen ”Steven Speilberg – the last days of the big lie”)
Vittnens tillförlitlighet
Även om de alltid bör kontrolleras mot andra bevis (om de finns), är muntliga källor värdefulla och kan fylla på många detaljer som inte finns dokumenterade av andra typer av källor. Dessutom finns det många händelser och epoker i modern historia för vilka endast muntliga källor existerar. Vi bör därför inte avskriva källorna, bara för att de är muntliga. De bör istället granskas som alla andra bevis.
Zygmunt Gross, överlevare, som invervjuas av Daniel Carlsen om sina ”minnen”. Avslöjande.
Tyvärr är det mänskliga minnet inte ofelbart, som alla som deltar i muntlig historia lär sig snabbt. När vi försöker att komma ihåg en episod från vårt förflutna – oavsett hur underbart eller fruktansvärt – måste vi återskapa minnet, och, som ett resultat, varje gång vi gör det, påverkas av efterföljande händelser, ökad förståelse, en ny kontext, förslag från andra eller andras minnen. Ju längre tiden förflutit sedan information om en person, händelse eller sak först registrerades, desto sämre kommer minnet av det vara när det hämtas och formas på nytt. Det framgår tydligt av videon ovan och nedan att minnet inte alltid är att lita på.
Ett vittne som bevisligen ”minns fel”. Irene Weisberg Zisblatt på vars vittnesmål filmen ”The Last Days” bygger. En film som gör anspråk på att allt som presenteras i den är sant. Det gäller i alla fall inte Irene Weisberg Zisblatt den saken är fullständigt klar.
Minnesforskning
Problemen med att acceptera vittnesmål baserat på minnet som lagligt eller historiskt bevis har varit en livsuppgift för professor Elizabeth Loftus vid University i Washington, en amerikansk psykolog som har skrivit flera böcker och många vetenskapliga artiklar i ämnet. Hon har dessutom framträtt i över hundra rättssalar som expertvittne där hon vittnat om hur svårt det är att lita på vittnesberättelser. Hon noterade, till exempel, i sin bok:
”Allt eftersom nya bitar av information läggs in i långtidsminnet, tas det gamla minnet bort, ersätts, förminskas, eller puttas undan i ett hörn av minnet. Några detaljer läggs till, förvirrande eller främmande element tas bort och en sammanhängande konstruktion av fakta skapas gradvis som kan bära föga likhet med den ursprungliga händelsen.
Minnen bleknar inte bara, som det gamla talesättet vill få oss att tro; de kan också växa. Vad som bleknar är den initiala perceptionen, själva upplevelsen av händelserna. Varje gång vi minns en händelse behöver vi rekonstruera minnet och varje gång kan minnet ändras – fyllas av efterföljande händelser, andras minnesbilder eller förslag, ökad förståelse eller ett nytt sammanhang.
Sanning och verklighet, sett genom filtret av våra minnen, är inte objektiva fakta utan subjektiva, tolkningsrealiteter. Vi tolkar det förflutna, korrigerar oss själva, lägger till bitar, raderar det som inte stämmer in eller stör minnesbilden. Vi sveper bort, dammar av och städar upp saker. Således är vår representation av det som hänt sjöar på en levande, skiftande verklighet; det är inte fasta och oföränderliga, inte en plats tillbaka som finns bevarat i sten, utan mer ett levande ting som ändrar form, expanderar, krymper och expanderar igen. Minnet är en enorm kraft – och ger oss befogenheter att även få oss att tro på något som aldrig hänt.”
Överlevares vittnesmål
Överlevare från Förintelsen – trots deras ansträngningar att komma ihåg exakt vad som hände – har inte fått några extra fysiska eller mentala förmågor som gör deras minne annorlunda än andras som följd av deras lidande. Deras minnen är lika ofullkomliga, formbara och felbara som alla andras. Det kan vara så att de minnen överlevare återgett också med tiden har ändrats eller påverkats efter kriget genom sin ökade förståelse av vad som hände genom samtal med andra överlevare, av filmer som de har sett eller böcker de har läst och att deras minnen därför bär föga likhet med den historiska verkligheten. För de fall de inte ljuger medvetet ska de inte dömas för detta, inte heller kan de, nödvändigtvis, betraktas som lögnare bara för att de inte kan minnas händelser exakt. Information som förts in efter det att vi ser en incident kan, utan vår vetskap, förändra våra minnen.
”Överlevare” som också försöker minnas men målar upp en annorlunda bild av tyskarna.
När ett minnesbaserat vittnesmål – ett ögonvittnes utsaga – ska analyseras för sin tillförlitlighet, historiska intresse och bevisvärde bör man följa samma metodiska principer som används för att analysera en dokumentärfilm och andra typer av källor. Dessutom bör man, speciellt vad gäller en händelse som ”förintelsen”, undersöka de olika psykologiska faktorer som kan spela en viktig roll i bildandet av en sådan minnesbild.
Dessa faktorer inkluderar den ålder vittnet har när informationen först kom in i minnet och hur lång tid det gått till dess minnet återberättas; exponeringstiden, eller den tid (eller antal gånger) vittnet har iakttagit en person, sak eller händelse; förkunskaper och förväntningar; stressgrad som vållats vittnet när minnet först kodades och graden av stress vittnet genomgått både före och under bildandet av minnet. Stress, som professor Loftus förklarar stör en persons förmåga att bearbeta information, och när en person upplever extrem stress kommer, hans eller hennes, förmåga att uppfatta och minnas information om händelsen den bevittnat avsevärt minska (ett fenomen känt bland psykologer som ”Yerkes-Dodson Law”).
Ett vittnesmål bör, om möjligt, stödjas av observerbara fakta. Hade man använd beprövad metodik skulle Herman Rosenblats historia, som gav honom bok- och filmkontrakt, snabbt ha kunnat avskrivas mycket enkelt. Inget av vad han berättade kunde nämligen stämma.
Här en ”överlevare”, Herman Rosenblat, som blivit påkommen att ”minnas fel”. 4 minuter.
De som försvarar den ortodoxa bilden av Förintelsen har dock tenderat att acceptera, automatiskt, nästan alla förintelseöverlevandes vittnesmål som ett någorlunda korrekt och tillförlitlig historiskt faktum. Denna tendens är förståeligt; rättänkande människor har velat visa empati och sympatiserar med dem som lidit så illa och har därför behandlat dessa vittnen med en minskad grad av försiktighet. De har inte velat ifrågasätta de efterlevandes minnen, eller överväga möjligheten att de skulle kunna ljuga, överdriva eller göra verkliga fel som ett resultat av deras ofullkomliga minnen.
Konsekvensen av denna ödmjukhet inför överlevare och att inte analysera vittnesmålen enligt vedertagna metodologiska principer, har gjort att historiker har accepterat vittnesmål så opålitliga att de orsakar orättvisa fördomar, förvirrar och vilseleder. Vittnesutsagorna från olika perioder har ständigt ändrats, från att från början mer likna en hagelsvärm, från elektriska grillar och lampskärmar till att idag helt handla om ”gaskammare”. ”Överlevarnas” minnen tycks således ha ändrats och konvergerat med tiden.
Tro inte på allt du ser och läser i etablerad media – det är skadligt för din hälsa.
Fortsättning följer.
En av de mest välskrivna ”böcker” som finns vad gäller ”förintelsen” skrevs av en student, Joel S. A. Hayward, i Nya Zeeland som ett examensarbete 1991 – ”The Fate of the Jews in German Hands”. Han hade som mål att undersöka ”förintelsen” och att titta på båda sidor, argument för den officiella versionen och emot. Det blev bara ett arbete. Han skrev inget mer eftersom han, vilket han inte förstod, skulle bli attackerad av judiska lobbyn från alla håll för sin nyfikenhet och egna forskning. Originalet fanns tidigare på nätet och Fria Sidor har en kopia av originalet. Dock har Joel Hayward, idag långt senare efter att han skrev denna text, ett ”vanligt” liv som professor och han vill inte engagera sig i frågan. Arbetet är hans egen rättighet och vi lägger därför inte ut pdf-filen här. Serien bygger dock på denna forskning. Den som vill beställa verket i original kan göra det här.
