Det pågående folkmordet på etniska svenskar lever och mår väl. Vi är visserligen en av världens minsta och därmed mest skyddsvärda minoriteter, men det tycks inte DÖ-alliansen anse, för antalet asylsökanden visar ingen tendens att minska och antalet uppehållstillstånd har aldrig varit högre i svensk historia. Inget annat är att förvänta eftersom vi 2015 fick motsvarande nio års påfyllnad med asylsökanden som nu ska betas av och ges uppehållstillstånd med efterföljande anhöriginvandring som ett brev på posten. Sverige fortsätter på den inslagna vägen och någon gång mellan år 2040 och 2050 kommer etniska svenskar att vara i minoritet.
Utvecklingen t.o.m. oktober
Asylsökanden
Antalet inkomna asylansökningar pekar på en helårssiffra på 29662. Grafen nedan visar att prognosen för 2016, 29662 överstiger genomsnittet för perioden 2000-2011, 26285 men är lägre än genomsnittet för perioden 2012-2015, 85581. Eftersom Sverige tog emot drygt 340000 asylsökanden 2012-2015, skulle ett totalstopp nu vara på sin plats. Det är något som DÖ-alliansen inte önskar, tydligen.
Beviljade uppehållstillstånd
Antalet beviljade uppehållstillstånd t.o.m. i oktober var 109409 och pekar på en helårssiffra på totalt 130561, vilket ger en ökning från förra året med 19,5%.
Du ser i grafen nedan att över tiden har antalet beviljade uppehållstillstånd ständigt ökat. 1980 beviljades 12669 uppehållstillstånd. Prognosen för 2016 är 130561, vilket ger en årlig genomsnittlig ökning på 6,3%. Större delen av uppehållstillstånden ges idag till anhöriga vars antal beror mer på antalet tidigare invandrare, än på beviljade uppehållstillstånd. Samma sak gäller för arbetskraftsinvandringen, den har ökat i korrelation med antalet invandrare i landet. Anhöriginvandringen måste också helt upphöra, annars kommer folkmordet att fortgå.
Nedan ser du utvecklingen ackumulerat. Sedan 1980 har Sverige beviljat 2,1 miljoner nya uppehållstillstånd.
Som du ser i grafen nedan innebär dagens ökningstakt att vi nu går in i ett för Sverige helt avgörande skede. Den gula stapeln är prognosen för perioden 2010-2019. Den pekar på 1,2 miljoner. Baserat på utvecklingen hittills och ett antagande om en lägre tillväxt, blir det ändå väldigt stora tal när vi nu ligger på dessa höga nivåer. Det är inte 10000 som kommer per år längre, utan över 100000. En försiktig uppskattning för 2020-2029 ger knappt 2 miljoner, 2030-2039 knappt 3 miljoner och 2040-2050 drygt 4 miljoner. Totalt blir det för perioden 2010-2050 ett uppskattat antal beviljade uppehållstillstånd på 10,2 miljoner. Det betyder att någon gång under 2040-talet kommer etniska svenskar att vara i minoritet. Etniska svenskar kommer finnas kvar länge, men har då inte längre något land de kan kalla sitt eget.
Fördjupad kunskap
Varje månad försöker Fria Sidor att ta upp något som rör invandringen och som fördjupar våra kunskaper. Det räcker inte med att vi konstaterar vad som skett och vad utvecklingen, om den fortsätter, kommer leda till. Vi måste också söka svar på varför folkmordet pågår. I denna genomgång ska vi ta en närmare titt på hur det kunde bli så här, för svenska folket har definitivt inte fått säga vad dom tycker om massinvandringen och än mindre bett om den.
Sverige är inte en isolerad ö
Fria Sidor har i tidigare inlägg granskat USA och där kan vi se att den judiska lobbyn redan sedan sent 1800-tal var ivriga förespråkare för invandring av judar till USA. USA hade strikta lagar som angav att migrationen skulle ske i samma proportion som befolkningen. Detta hindrade omfattande judisk invandring till USA som många amerikaner var kraftigt emot. Ändå lyckades man genom sitt inflytande, över en period av 70 år, inte bara tillåta alla judar som ville, fick migrera dit utan också med konststycket att vända lagarna helt, så att det nu istället skulle vara andra etniciteter än de som tidigare bodde i USA som skulle premieras. Så föddes den hyllade mångkulturen, året var 1965 då den helt nya fräscha lagstiftningen trummades igenom, efter 50 år av idoga judiska påtryckningar.
Men hur har det sett ut i Sverige? Varför fick vi mångkultur och massinvandring? Arnstberg & Sandelin har i sin utmärkta bokserie ”Invandring och mörkläggning I och II” granskat invandringen och dess orsaker. I del I går man igenom vad som skett, när och hur. I del II tittar man närmare på frågan varför? Denna granskning hämtar delar från del II, men du bör själv läsa böckerna, de rekommenderas varmt. Arnstberg & Sandelin har inget samröre med Fria Sidor och slutsatserna som här dras är Fria Sidors egna.
Myten om Sveriges mångkulturella historia
Det som först kan konstateras är att om vi tittar från 1100-talet till 1950-talet, var det främst människor från närliggande länder som flyttade till Sverige. En del kom hit som köpmän, andra lockades hit för att arbeta i skog och mark, andra för att de hade unika kunskaper som kungen och näringslivet behövde. Vi hade också under andra världskriget många flyktingar, framför allt från Finland, de flesta återvände sedan.
De som kom var inte många, utom vid kriget, utan kan räknas i tusental. De arbetade eller försörjde sig själva och behövdes. Vi krigstiden 1939-1945 ställde Sverige upp för sitt grannland och många svenskar krigade också på finnarnas sida mot Sovjetregimen. Det syns inte minsta spår av invandring från länder långt bort, utan allt skedde helt naturligt, som det bör, med invandrare och flyktingar, huvudsakligen från närliggande länder.
Fröet till dagens svenska mångkultur såddes på 1960-talet
Mångkultur, som vi uppfattar ordet idag, var en idé som främst omhuldades av judiska Dagens Nyheter och där juden David Schwarz (1928-2008). Han började 1964 en lång kampanj för att göra Sverige mångkulturellt. Han sökte stöd hos socialdemokraterna men stötte på starkt motstånd. Sedan fick ha hjälp av judinnan Inga Gottfarb (1913-2005), och de gjorde ett gemensamt upprop för mångkulturen i oktober 1964 i DN:
”Målet bör vara att invandrarna ska kunna förbli sina traditioner trogna och inte assimileras”.
Intressant, men inte förvånande, var det främst judar också i Sverige, precis som i USA, som tryckte på hårt för att på sikt utplåna svenska folket.
Palme drev på men inte utan motstånd
Olof Palme (1927-1986) plockade sedan 1965 i sitt nyårstal upp tråden genom att säga att immigranterna skulle inte behöva vara som svenskar, utan kunna vara annorlunda. 1967 höll Palme ett tal på Stockholms judiska center och berömde där just David Schwarz för att han gjort mer än någon annan för invandrare och andra minoriteter. Socialdemokraterna var kluvna men 1975, när Sverige tog sin egen ”mångkulturlag”, var Palme statsminister.
Motsvarande kluvenhet kunde spåras hos Liberalerna, där det var Olle Wästberg och Thomas Hammarberg, båda judar, som talade sig varmast för ”mångkulturen”.
Nu hade Sverige en politik som verkade i en mångkulturell riktning men det skulle ta tid innan den nådde de enorma nivåer den har idag. Riktningen är dock det viktiga. Sedan är det bara tiden som varierar.
Motståndet var stort i alla läger
Från början var motståndet stort i alla läger. LO var i hög grad tveksamma, många socialdemokrater också. Med tiden trubbas detta motstånd ner och allt fler partier och organisationer rättade in sig i ledet. Kritiken och motståndet kom i allt högre grad från enskilda privatpersoner.
En var läkaren Eva Bergqvist(1943-2003) Hon bodde bredvid en flyktingförläggning 1990 och började engagera sig genom att ge ut information i en liten skrift ”Granne med SIV”. (Statens Invandrarverk). Hon gav också ut tidskriften Fri Information, som går att hitta på BlåGula Frågors utmärkta arkiv. Läs ännu mer här.
Bodde granne med en flyktingförläggning och såg därför tidigt vad som skulle hända med Sverige
Redan här går att spåra medias hat mot oliktänkande. Aftonbladet skrev 1990:
”Jag har i min hand ett dokument som är så obehagligt att jag har svårt att citera det”.
En annan var den, också idag, synnerligen aktive, kunnige och oberoende forskaren och skribenten Jan Milld. Han uteslöts sedan ur SD för att han sökte fördjupa sina kunskaper. Tänk att kunskap kan vara så farligt för dem. Då måste det vara något bra för oss svenskar. Den utmärkta bloggen känner du redan till.
Den enda godkända värdegrunden
På 20 år vändes så helt debatten och allt motstånd från etablerade organisationer försvann. Kvar fanns så bara två alternativ, antingen är du god och omfamnar den enda godkända värdegrunden, eller ond med en ”vedervärdig” rasistisk värdegrund.
I sin verktygslåda hade media och ”experter” olika begrepp och metoder. Epitet som rasist, antisemit, nazist och främlingsfientlig är ”kioskvältare”, dessa tillmälen funkar alltid, men också mer förfinade metoder som ”värdegrunden”, ”allas lika värde”, ”vi och dem”, ”ansvar”, e.t.c. (Helt bortglömt är dock ansvaret mot den egna befolkningen)
Så småningom drogs detta ut i tangentens riktning och man drevs allt längre i sin strävan att kritisera i stort allt som det tidigare traditionella samhället stod för. Kanske belyses det bäst genom projektet ”Att störa homogenitet”, Örebro Läns Museum. Projektet går helt enkelt ut på att bryta alla normer i samhället och notan står de homogena svenska skattebetalarna för, både ekonomiskt och socialt.
Det som började med att först handla om att invandrare skulle tillåtas behålla sin egen kultur, på 60- och 70-talet, förvandlades sedan till något mer. Nu räckte det inte längre utan nu skulle svenskarna också förändras. Det svenska var dåligt och varje norm skulle kritiseras, dekonstrueras och på sikt bytas ut. Idag har det gått så långt, att det inte längre gör något att också det svenska folket byts ut och ersätts med framförallt migranter från tredje världen. Alla vill inte det men all debatt kvävs genom den ”enda rätta demokratiska värdegrunden”
Inte bra med homogenitet, den måste störas tycker Örebro Län.
Utvecklingen internationell
Det som skedde i Sverige har i grunden skett i alla västländer. Utvecklingen till vurm för mångkulturen var, som vi har sett, (((internationell))). I USA, i Storbritannien, i Tyskland, i Frankrike, o.s.v. Överallt använde man också samma metod att tysta avvikande uppfattningar. Överallt hyllades mångkulturen och invandrarna. Överallt användes samma begrepp och metoder att bryta ner existerande normer och ”homogenitet”.
Kulturrelativismen
Det ideologiska fundamentet för det vi ser idag har främst två källor, Kulturrelativismen och Frankfurtskolan. Kulturrelativismen, var till stor del ett verk av juden Franz Boas (1848-1942).
Han ägnade en stor del av sitt liv att forska fram att det inte finns några olikheter mellan raser. Han menade att det var olika kulturer som istället kunde förklara skillnaderna mellan olika folkgrupper. Kulturerna var olika, men alla kulturer var lika bra, var en annan slutsats Boas forskat fram. Resultatet blir att det då inte spelar någon roll vilka raser eller hur många olika raser som bor i ett land, eftersom raser inte finns. Det har heller ingen betydelse vilka kulturer eller hur många olika som finns i ett land, eftersom alla är lika bra. Tvärtom, eftersom raserna inte finns, eller är lika och kulturerna alla är lika bra, bör allt blandas, det ger en rikedom.
Nära länkad med denna kulturrelativism finns också önskan att se alla som enskilda individer och inte som en del i en större raslig och kulturell gemenskap. Det finns bara en humanitet, det finns inga gränser för oss människor, vi hör alla samman i en enda stor mänsklig familj, alla 7 miljarder människor som finns.
Frankfurtskolan
Frankfurtskolan, grundades av judarna Max Horkheimer(1895-1973) och Theodor Adorno(1903-1968). Tanken var att förena Marxismen med psykoanalysen. Tyskarna stängde ner ”Institut für Sozialforschung” i Frankfurt. Många av medlemmarna var judar och de flydde under 1930-talet till USA. (institutet öppnades igen 1948). Tanken är att det inte går att bedriva objektiv forskning, istället skulle forskningen ha sin grund i ett etiskt förhållningssätt. Annars skulle den bara leda till kvarhållande av olika samhällsorättvisor. Det skulle således bara finnas ett ”etiskt” förhållningssätt. Det enda tillåtna.
Frankfurtskolans teori har sin grund i den marxistiska läran. Man tryckte dock mer på kulturens inverkan. De ansåg att kulturindustrin producerade standardiserade kulturprodukter som på så sätt upprätthöll det rådande samhällssystemet som en slags integrationsprocess. Deras tankar om kulturindustrin är centrala för Frankfurtskolans idéer.
Majoritetssamhällets språk var ett härskarspråk och behövdes dekonstrueras, så även en rad andra normer som ansågs bevara ”orättvisor” och ”borgerliga” strukturer. Juden Herbert Marcuse(1898-1979) blev sedan en av de drivande i rörelsen. Han skrev:
”Om den radikala oppositionen utvecklar sitt eget språk, protesterar den mot förtrycket”.
Idag har så Frankfurtskolans tankar om ett ”eget språk” och normkritik, likväl som kulturrelativismens syn på ras och kultur, helt kommit att ta över i de ledande skikten i samhället. Ledarna står inte längre för att bevara och utveckla, bygga på det som finns, utan hela etablissemanget avskyr alla tankar på att svenskar finns, att vi har en egen kultur som vi skapat och gillar eller att normerna kan finnas där av en anledning. Hela Sverige fylls nu därför med alla jordens raser och etniciteter, dess medföljande kulturer och alla strukturer och normer som finns ska bort, t.o.m. könet som numer är ”en social konstruktion”.
Segern har således varit total för dessa ideologiska strömningar.
Fria Sidor vill påpeka att inget av detta varit möjligt utan stödet från enormt inflytelserika judiska finansoligarker. Det är genom pengarna man köpt politiker, media, satt sina egna akademiker på universiteten (genom generösa donationer och forskningsbidrag) och tvingat in många företag på denna linje, annars skulle företagen tappa alla sina kunder.
Vansinnet fick ett temporärt klimax, då man inte kunde tro det skulle kunna bli värre, 2013 då Erik Ullenhag beställer en utredning om ”Afrofobi”, som han anser väldigt omfattande i Sverige och som utredare väljer, Tobias Hübinette, han som sagt att han ”avskyr den vita rasen”.
Tyvärr, kom en nytt nytt klimax hösten 2016 när Dagens Nyheters judiske chefredaktör, Peter Wolodarski, på bästa sändningstid fick breda ut sig som den översittare han är, och läxa upp Aktuellts ansvarige utgivare, Ulf Johansson. Wolodarski säger:
”Ni har gjort ett slappt redaktionellt arbete eftersom det framställdes som att det finns olika uppfattningar”
Nej just det, det finns bara en uppfattning, Wolodraski’s och hans internationella klans. Så var vi tillbaka i DN där detta inlägg startade. Cirkeln är sluten. Makten har trätt fram med Wolodarskis medverkan och visat sitt fula tryne och självaste SVT-chefen fick sig en läxa i vem som bestämmer var skåpet ska stå.
Säg upp den där lögnsaktiga blaskan, klicka aldrig på av Bonnier ägd media, ge dem inte en enda krona av dina surt förvärvade pengar. Argument kommer aldrig bita på dem men pengar gör det förmodligen.
Länken nedan visar hela denna uppvisning av oförställd makt mot en representant för det som påstås vara ”public service”. Den visar vem som bestämmer och vem vi inte får kritisera – Wolodarskis internationella judiska klan.
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/peter-wolodarski-oerhort-slappt
