Det är ofta vid viktiga frågor eller vid motgångar som masken faller av. Vi har Balfourdeklarationen 1916, då en viss Walter Rothschild, från en annars mycket hemlighetsfull familj, fick ett brev skrivet till sig om löfte om ett helt land – Palestina – om man lyckades lura med amerikanska folket i första världskriget. Nu, igen, men i nederlaget så visar etablissemanget sitt rätta ansikte. Det är inte vackert.
Vi bör vara mycket uppmärksamma nu, för det är nu vi kan se vilka dessa personer verkligen är och vad de står för. Ett, av många bra exempel, efter Brexit är att studera Europaparlamentets totala förakt för en representant för det brittiska folket.
När Nigel Farage för fram det mycket resonabla argumentet att Storbritannien och EU har mycket att vinna på fortsatt handel, så skakar många parlamentariker på huvudet. Det är uppenbart att de inte tänker förhandla med Storbritannien utifrån en välvillig utgångspunkt.
Fria Sidor ser okunskapen i dessa människors ögon men också rädslan att bli av med alla privilegier. De är själva trots allt bara spratteldockor till de verkliga makthavarna, de som nästan aldrig kliver fram i offentlighetens ljus.
