Vad beror denna hysteri mot Syrien på? Vem gynnas av att Bashar al-Assad ständigt anklagas för att gasa sin egen befolkning? Varför skickar inte Donald Trump sina ”smarta” missiler mot terroristerna? Varför är man så snabbt att peka ut den skyldige, bara timmar efter att något hänt, utan minsta bevis? Varför lär man sig inget av sina misstag, de man själv erkänt begåtts i Irak och Libyen? Frågorna är många men svaret är bara ett, alla krig i Mellanöstern sker för att sionisterna vill det. Vad som är sant och falskt, rätt eller fel, spelar ingen roll. Det handlar om makt. Sionisterna styr USA – då har sanningen ingen som helst betydelse. Titelvideon och texten nedan kompletterar varandra.
Sionisternas makt i USA total
Sanningen är att all militär makt i västvärlden, framför allt i USA, existerar för att skydda Israel. 2006 publicerade John Mearsheimer och Stephen Walt boken The Israel Lobby. Deras bok slog ner som en bomb, dels för att de var professorer på ansedda universitet, dels för att de är judar. De skriver:
”Sedan 1990-talets början och speciellt efter 11 september 2001 har USA:s stöd till Israel motiverats med att båda länderna hotas av terrorister med ursprung i arabländer och/eller den muslimska världen. I praktiken betyder detta att USA ger fri lejd åt Israel att agera mot palestinierna som de behagar men, än värre, att USA ska i förebyggande syfte attackera länder som Israel upplever som hot, t.ex. Irak och Syrien. Med synsättet att USA hotas av de muslimska terroristerna, blir Israel en viktig allierad i området eftersom Israels fiender även är USAs. I verkligheten är det tvärtom. Israels fiender i regionen blir ett hot mot USA just för att vi hjälper Israel.”
I boken tar man upp många exempel på det israeliska inflytandet. Det handlar om direkt och omfattande spionage, den israeliska lobbyns kontroll och censur av kongressen, det vitt förgrenade nätverk av olika lobbyorganisationer och tankesmedjor samt Israels utpressning för militärt och ekonomiskt stöd. Vad man säger bekräftar det andra tidigare sagt. Överste Lawrence Wilkerson berättade att detta var något alla visste men man mer viskade om i korridorerna än talade högt om på cocktailpartyn. 2004 sade den då avgående senatorn Ernest Hollings inför senaten:
”Ingen president kan väljas, republikan eller demokrat, utan att AIPAC (israelisk lobbyorganisation) talar om för dem exakt vilken politik som ska föras, vilka dokument som ska skrivas under, o.s.v. I president Bush tal inför AIPAC bedyrade han sitt fulla stöd till dem, att ge stöd åt Ariel Sharons politik, där några gränser från 1967, några förhandlingar om återvändande eller något tal om tidigare resolutioner inte längre skulle gälla. Detta är ingen konspirationsteori, detta är verkligheten. Jag vill utmana mina 99 kollegor i senaten att berätta varför USA är i Irak annat än om det inte vore för att den israeliska lobbyns policydokument, Project for a New American Century (PNAC), i verkligheten är USA:s officiella politik.”
Senator James Abourezk sade i en radiointervju:
”Jag kan berätta att från min personliga erfarenhet, åtminstone vad gäller kongressen, så bygger Israels stöd där helt och hållet på rädsla – rädsla att bekämpas av den israeliska lobbyn om man inte till fullo gör som de säger. Jag kan också säga att på min tid var det ytterst få som hade några varma känslor, varken för Israel eller den israeliska lobbyn. Jag har hört så många samtal där man öppet beklagar sig hur man känner men man är mycket rädd att det ska komma ut. Privat hör jag ofta ett förakt för Israel och den israeliska lobbyn, men ingen vågar göra sin uppfattning offentlig.”
Mearsheimer och Walt skrev att den israeliska lobbyn inte fungerar som en organisation utan ett nätverk med flera olika grenar och där den som opponerar sig attackeras från alla håll:
1984 hjälpte den israeliska lobbyn till att senator Charles Percy besegrades eftersom han, enligt dem, uppvisat
”en okänslighet, ja t.om. fientlighet mot lobbyns uppfattning”
Thomas Dine, då ledare för AIPAC förklarade:
”Alla judar i Amerika, från kust till kust, samlades för att slänga ut Percy. Alla politiker som sitter vid makten idag och de som vill bli valda i framtiden kunde se vad som hände.”
Douglas Bloomfield, f.d. AIPAC, sade:
“Det är vanligt att en kongressledamot och dess tjänstemän först hör av sig till AIPAC när de behöver information, innan de söker information någon annanstans. AIPAC kallas ofta in för att hålla tal inför utskott, arbeta med lagstiftningen, föreslå taktik, forska, leta efter stöd från andra i kongressen och samla in pengar.”
Demokraternas majoritetsledare i representanthuset, Nancy Pelosi, sade 2005:
”Det viktigaste är Israels överlevnad….och det största hotet mot landet kommer idag från Iran. Israels monopol på kärnvapen i regionen är därför viktig.”
2003 anklagades Saddam Hussein för påstådda köp av uran från Niger. Bakgrunden var ett memorandum som skrivits om saken. Dick Cheney skickade Joseph Wilson för att undersöka hur det förhöll sig. Hans slutsats var att ingen sådan försäljning ägt rum och att CIA hade vägrat att befatta sig med memot. Trotts detta hänvisade George W. Bush till detta memorandum (som ingen hittills sett) i sitt tal till nationen 2003:
”Den brittiska underrättelsetjänsten har fått kännedom om att Saddam Hussein har försökt att köpa signifikanta kvantiteter uran från Afrika”.
Timingen var här oerhört exakt eftersom Bush sökte övertyga kongressen om nödvändigheten att anfalla Irak. Det faktum att man så utstuderat ljuger är i sig avskyvärt men det sätter fingret på något ännu viktigare – varför var det så viktigt att anfalla Irak att man t.o.m. var beredd att ljuga? Nu ljuger man igen om Syrien men varför? Varför är man så mån om att få till ett anfall?
Varför Syrien och Iran?
Historiskt har Syrien varit det land som stått emot Israels agerande i regionen längst och mest konsekvent. Iran stod länge under USA:s kontroll, så även Irak. Syrien har dock sedan 1971 letts av familjen al-Assad. Först var det Hafez men nuvarande president, Bashar al-Assad, fick ofrivilligt ta över presidentposten i Syrien från sin far år 2000.
Syrien har motsatt sig bildandet av staten Israel redan från början. Efter att ett fredsavtal slutits 1989 vägrade Israel att dra sig ur grannlandet Libanons södra delar. Södra Libanon består i hög grad av shiamuslimer som flytt från Palestina efter fördrivningen 1948. En stark kraft där är Hizbollah. De var från början en paramilitär grupp men idag är det en komplett organisation som mer drivs som ett företag. Man har underrättelsegrupper och militära förband men ägnar sig minst lika mycket åt samhällsbyggande verksamhet som skolor, sjukhus, infrastruktur, o.s.v. Man är idag en helt integrerad och viktig del i södra Libanon.
Hizbollah har genom åren beskyllts för attacker, bl.a. i Beirut mot amerikanska mål, något organisationen bestämt förnekar. Det som däremot är helt säkert, vilket man själv erkänner, är att man utfört räder inriktat sig på de delar av södra Libanon som varit under israelisk ockupation.
Hizbollah vägrar att avväpnas innan varje meter av ockuperat territorium av Libanon är återlämnat. Israel är fortfarande kvar i södra Libanon. Syrien är hatat av Israel för dess stöd till Hizbollah.
Efter störtandet av Shahen av Iran 1979 har landet kommit att bli en del av den shiamuslimska axel som sträcker sig från Iran i öst till södra Libanon i väst. När USA anföll Irak motsatte sig både Syrien och Iran det kraftigt. Irans inflytande i framför allt södra och mellersta Irak har ökat sedan Saddam Hussein störtades men det är högst troligt att Irak alltjämt påverkas, direkt och indirekt, av USA.
Ryssland hatas för sitt stöd till Syrien och Iran.
Slutsats
Det råder inga som helst tvivel att ISIS använts i ett försök att störta Bashar al-Assad efter de misslyckade försöket 2013 att anfalla Syrien efter en påstådd gasattack. Rysslands stöd till Syrien förändrade bilden dramatiskt. Samtidigt som Ryssland bekämpat ISIS har USA, Israel och Saudiarabien stött dem, med målet att röja al-Assad ur vägen. Samtidigt ökar det shiamuslimska inflytandet i regionen och Hizbollahs högste andlige ledare finns i Iran.
Israels plan har nu gått i stå och Syrien börjar komma på fötter. Hatet mot Ryssland, Syrien och Iran måste ses i ljuset av ovanstående. Sionisterna styr USA och Israel hatar Syrien. Ryssland ger nu sitt stöd till Syrien. Hizbollah i södra Libanon stöds av Iran.
Just nu verkar tiden emot Israel. Syrien tillfrisknar snabbt och världen börjar se igenom dessa falska flaggor – iscensatta brott gjorda av egna agenter för att motivera ett militärt ingripande. Ett allt starkare Ryssland och ett nationellt uppvaknande i USA och Europa riskerar också att på sikt minska stödet för sionistiska anfallskrig långt bort.
Det är sionisterna som bestämmer. Inom några dagar vet vi vad de bestämt sig för.
