”Allt” du behöver veta om Julen: Del 3

Idag är Julen en tid för gemenskap och spänd förväntan. Många uppskattar en trevlig julmiddag och inte minst barnen ser fram emot att få något extra i de inslagna paketen. Nuförtiden väljer många att också göra Walt Disney och Kalla Anka till en tradition i julfirandet. Men var kommer denna tradition ifrån och hur kommer det sig att vi har Jesus födelsedag dagen efter Julafton? När började traditionerna med julgranen, julskinkan, bocken, gröten, julklapparna, tomtenissarna, o.s.v.? När du börjar gräva i detta inser du snart att det är ett ämne som med lätthet skulle kunna rymma en hel professur på något av våra universitet. Insikten kommer att ingen behöver veta någonting om allt detta för att fira Jul. De allra flesta klarar sig utmärkt utan några djupare kunskaper. Ändå kan det vara spännande att veta lite mer och för dig som är nyfiken har Fria Sidor gjort en summarisk men ändå, förhoppningsvis, sammanhängande redovisning. Del 3.

Julen i Sverige och norra Europa

Den historiska utvecklingen fram till vår Jul är intressant men de flesta är kanske mest nyfikna på var våra egna traditioner kommer ifrån. Svaret är att det är en blandning av unikt svenska, nordiska och europeiska traditioner. Det tyska namnet på Oden, Woden, Wodens Dag, Wednesday, sågs ridande på en häst på himlen för att dela ut presenter till alla som varit snälla under året. Han red ner över hustaken tillsammans med älvorna för att ge sin välsignelse. Älvorna är en skandinavisk tradition. I Norden har Oden spelat en mycket större roll än Woden i övriga norra Europa. Oden var för oss inte vilken gud som helst utan själva urguden, skaparen. Det är denna Gud, Oden, som idag i stora delar av västvärlden utgör sinnebilden för hur en tomte ska se ut – en man i 50-årsåldern med stort långt vitt skägg och krulligt hår. Bilden av Oden (Onsdag) inkorporerades också med den av Tor (Torsdag), som var starkt associerad med snö, is och kallt väder. Viktigast av allt – Tor är starkt sammankopplad med vår egen hedniska Jul, firandet av Vintersolståndet och återfödelsen av Solen den 20-23 december varje år. Åskguden Tor står också i förbindelse med julbrasan och de träd vi hugger ner för att ge oss värme på vintern. Han red över himlen i en vagn dragen av två bockar. När den romersk-katolska kyrkan önskade göra Oden/Tor till sin egen blev det i from av helgonet Nicholaus. Saint Nicholaus – eller ska vi säga Santa Claus. Nu red han dock inte på häst utan kom i en vagn som drogs av rådjur över himlavalvet.

Fler traditioner

Vi kan spåra alla dessa traditioner till förkristen tid – då vi var hedningar. Det fanns olika traditioner i olika länder och vi i Sverige har tagit det som vi tyckt passat oss. Julbrasan fanns i hela Europa och var inte bara för att hålla oss varma och fira den kommande varmare tiden utan också ett sätt att mota bort de onda andar som lurade därute för att hindra Solen att födas på nytt. Hedningarna trodde att ”tomteguden” flög ner från himlen och släppte gåvor genom skorstenen som därför grundligt rengjordes natten till Julafton.

Ordet Jul kommer från hweol eller hjul som associerar till årshjulet, Solhjulet, som föreställer de eviga årstidsväxlingarna. Man trodde länge att man genom offer, ritualer och sitt eget beteende kunde påverka detta eviga Solhjul som ständigt rörde sig över himmelen.

Misteln sågs som växten som var bra för alla åkommor och kopplingen mellan det mänskliga och andliga. Den är grön året om och vår egen Balder sägs ha dödats av en pil gjord av blomväxten Mistel, varefter han återuppstod från de döda för att ge evig fred och harmoni.

Traditionen med Julgran har tusenåriga rötter, ända tillbaka till bronsåldern 3000 år f.v.t. På den tiden var trädet heligt. Det var grönt året om och gav skydd mot vilda djur, kyla, väder och vind. Hedningarna hade tidigt en tradition att offra levande människor, sedan djur i dessa för att behaga gudarna. Traditionen har funnits inom de flesta civilisationer. Inte minst för oss är trädet en stark symbol genom Yggdrasil. Med tiden sågs det inte som god sed att offra varken människor eller djur så man började med att bekläda det vintergröna trädet istället och enklare att hugga ner ett träd och ta in det istället för att bege sig ut i snöstormen och kylan. Julgranens kulor får idag sägas representera gåvor till gudarna, där det röda påminner om blodet från de offrade djuren men också symboliserar fertilitet. Stjärnan i toppen av granen är kristendomens bidrag till vår hedniska tradition.

Cider är gjort av äpplen och gudarnas nektar. Grishuvudet, eller huvudet från ett vildsvin, har i många civilisationer varit en symbol för den mystiska Solen, så även i Sverige. Julkorten kommer av att man i Rom, där man firade Saturnalia, som var en högtid där dekadens och överflöd rådde, önskade ge varandra ett fribrev för de synder man där gjort sig skyldig till och önska lycka till på det nya året. Då delade man ut löv till varandra och senare papper. Man delade även ut julklappar inslagna i paket.

Dagens Jul

Så var vi då tillbaka där vi började med vår moderna Jul. Nybyggarna i Amerika, protestanterna, förbjöd som sagts firandet av Julen – den var ett påfund av hedningarna. Det var först på mitten av 1800-talet som detta luckrades upp. Det huvudsakliga skälet var att några smarta köpmän kom på att man kunde ha utförsäljningar under vintermånaderna och kallade det – Christmas Sale (Julrea). Det blev en rungande succé och än i våra dagar tjänar handlarna huvuddelen av sitt resultat under julhandeln. Den hedniska julen inkorporerades med kristendomen men båda kom sedan att överflyglas av köpmännen. Vi fick så att säga Julen på återexport till Europa från USA med Kalle Anka och allt. Idag har vi en mix av alltihop och julen firas säkert lite olika i olika familjer, länder och kulturer beroende på eget tycke och smak. Den minst 6000 år gamla hedniska traditionen firas också idag av många protestanter som fått kasta in handduken för hedningarnas önskemål. Den hedniska Julen – Yule – blev Christ Mass, under den romersk-katolska tiden – för att i vår tid numera benämnas helg. Några kopplingar till kristendomen vill de styrande helst inte veta av. Underifrån trycker nu de tusen år gamla hedniska traditionerna på för att återigen göra sig gällande. I ett ödets ironi finns det nu kanske mer plats för dessa traditioner eftersom både den romersk-katolska och protestantiska kyrkan lämnat ”walk over” – för visst längtar vi efter att fylla julen med något som tar oss tillbaks till våra rötter, eller?