Efter att ha förlorat två världskrig har Tyskland fått rykte att vara Europas mest ondsinta land kanske t.o.m. genom tiderna. Bara att säga ordet ”tysk” frambringar hos många bilder av robotgående kommandosoldater på marsch för att ödelägga sina fredsälskande grannländer. Fria Sidor ska baserat på boken ”The Myth of German Villainy” av Benton L. Bradberry, belysa denna fråga i en artikelserie.
Skälet till de inre bilder vi får är den krigspropaganda som de Allierade använt sig av för att få folket med sig. Stora delar av USA’s befolkning har sina rötter i Tyskland och det gäller också Storbritannien. Det fanns ett njuggt intresse att gå till krig mot Tyskland. Något krig var inte möjligt om man inte hade stora delar av folkets stöd.
Men hur skulle man få det? Det fanns bara ett sätt – att genom upprepad propaganda framställa Tyskland som en så ond nation att det var mer eller mindre en moralisk plikt att gå till krig mot dem. Metoderna som användes var exakt lika i första- och andra världskriget – att utan minsta hänsyn till verkligheten, framställa tyska folket som militäriska, aggressiva, onda, känslokalla, rasistiska, antisemitiska och auktoritetsälskande.
Efter kriget har samma propaganda använts, dels för att rättfärdiga alla övergrepp under kriget och dels för att skapa sympati för judarna – de påstått värst drabbade offren för andra världskriget.
Låt oss ta filmen Schindlers List, av den judiska regissören Stephen Speilberg, som exempel. Den nazistiske kommendanten har ett gevär med kikarsikte. Han befinner sig högt upp och ser ner på offren som oskyldiga, intet ont anande går omkring i lägret. Han trycker av och man ser blod och någon faller död ner. Nästa scen visar kommendantens likgiltiga, uttråkade ansikte. Trött på sin morgonrutin vänder så kommendanten sin blick mot sin, förmodat, judiska älskarinna som ligger och väntar som en sexslav i sängen. Han visar återigen avsky och likgiltighet och ser kvinnan som ett objekt.
Syftet med denna scen är att få den tyska kommendanten att framstå som fullständigt likgiltig och utan mänsklig omtanke. Offren förmodas vara judar. Så upprepas, igen och igen och igen, den judiska myten om den onda tysken och det goda judiska offret.
Men detta har naturligtvis aldrig hänt. Filmen bygger på en bok av Thomas Keneally som besökte lägret en enda gång. Det verkliga lägret i Plaszow, var beläget på andra sidan kullen där man inte kunde se fångarna. Den verkliga kommendanten hette Amon Goeth och bodde där med sin fästmö Ruth Kalder, med vilken han hade ett barn. De han aldrig gifta sig men hon lyckades få sitt namn ändrat till Goeth efter kriget. Amon Goeth hängdes efter kriget för medlemskap i nazistpartiet och Waffen-SS. Ruth beskriver sin man som kultiverad med en god sångröst. Han hade i lägret två judiska hembiträden men det finns inget stöd för att han hade någon relation med dem och var otrogen mot sin fästmö.
Varför behöver man hitta på sådant som aldrig hänt om man påstår att tyskarna var så onda? Är det inte bättre då att bygga filmer på verkliga händelser?
