I åratal pågick debatten skenbart i kongressen, i media, i radio, i publika forum, i hemmen och bland politiker om USA skulle gå med i andra världskriget eller inte. I verkligheten hade USA redan två år innan Pearl Harbor attackerades den 7 december 1941, genom en exekutiv order av Franklin D. Roosevelt dragit in USA i kriget. Det enda man väntade på var rätt tillfälle. Då en majoritet av USA:s befolkning var emot att gå med behövdes en händelse som 9/11 för att få med majoriteten. Tyskland vägrade låta sig dras in i fällan och gå till attack alla de gånger USA hade beskjutit dem till havs men Roosevelt och de som styrde honom bakom kulisserna siktade in sig på en tysk allierad – Japan – som man under lång tid utsatt för ekonomiskt embargo. Kunde man provocera Japan till en attack skulle en kraftig mobilisering och vändning av den amerikanska opinionen kunna ske. Arkivdokument har visat att det var detta som man hade som en av de centrala metoderna att dra in USA i kriget. Den amerikanska allmänheten fördes bakom ljuset och hade ingen aning om vad som pågick.
Japan och Kina
Japan var i krig med Kina sedan mitten av 1930-talet. Det är ett kapitel för sig men kortfattat handlade det om att Japan ville stoppa sovjetisk expansion i sitt närområde. USA stödde kommunisterna i Sovjet och hade därför förbjudit export av stål och olja till Japan. Landet hade satts i embargo. USA hade dessutom stoppat alla krediter till Japan. Japan kunde endast komma ur dessa sanktioner om man drog sig tillbaka från Kina och därmed tillät sovjet att expandera, avsluta sin pakt med Tyskland och träda tillbaka från sin ambition att dominera bortre Asien.
Japan stod inför ett dilemma, man kunde välja på två alternativ där man förlorade i båda fallen. I det ena skulle man på USA:s befallning släppa fram sovjetisk expansion, frånträda den egna ambitionen att vara den ledande stormakten i närområdet samt släppa Tyskland som allierad. Vi kan med facit i hand se vad som hände med Kina. Japan riskerade också att slukas av den kommunistiska pesten. Vi kan också se hur förödmjukande USA:s krav var. Japan skulle frivilligt dra sig tillbaka och släppa fram kommunisterna och USA som härskare i regionen. I det andra fallet skulle man, vilket man var medveten om på högsta militära nivå, på sikt förlora mot USA men det fanns ändå, vid denna tid, vinster med detta alternativ. Tyskland stod 1941 på toppen av sin förmåga och en attack på USA:s flotta på Hawaii skulle ge Japan, som man trodde, åtminstone 2-3 år av respit då man skulle kunna stärka sin position i området.
Det självklara målet
Det var väl känt hos militären i USA att om Japan skulle anfalla var det mot flottbasen i Hawaii. USA hade sedan flera år dekrypterad den japanska kommunikationen och alla de underrättelser man fick in pekade mot Hawaii som det japanska målet. Men självklart visste USA:s befolkning inget om detta.
Förberedelserna
Franklin D. Roosevelt hade fått säkra underrättelser från många, av varandra oberoende, källor att en attack var nära förestående. Dagarna före den 7 december stod datumet klart och FDR lade in en heldag med ledighet där han skulle, som högsta militära befäl i USA, vara isolerad och bortkopplad från det som nu skulle ske. Tanken var att allmänheten skulle få bilden av en överrumplingsattack och en president som inte snabbt skulle kunna svara på en sådan, då han vilade stilla i sitt hem just denna dag. Bilden skulle vara en chockad och totalt överraskad president som sedan i full indignation skulle kunna fördöma denna lömska och, för honom, fullständigt osannolika attack.
Tankar på en japansk attack mot Pearl Harbor hade funnits i Japan sedan 1931. USA stödde kommunisterna och motarbetade, på varje sätt, Japan. Därför var tanken på en attack, om det skulle krävas, inte ny för dem. Den japanske krigsministern Hideki Tojo gav den 17 oktober 1941 sina ubåtar order att lämna säker hamn och bege sig ut i Stilla Havet. Den 13 november beordrade amiral Isoroku Yamamoto en flottbrigad att bege sig till Hitokappu. Den 24 november gavs order om att den attackerande flottan skulle bege sig mot Hawaii. Flottan stävade nu i full fart mot målet samtidigt som japanska spioner på Hawaii gav underrättelser att den amerikanska flottan låg i hamn. Den 1 december bestämdes att dagen för attacken skulle vara den 7 december.
Attacken den 7 december 1941
Den 3 december underrättades besättningen om avsikt och mål. Den 5 december skickades kodordet ”Bestig Niitaka” till hela den japanska flottbrigaden. Klockan 05:00 den 7 december skickades två plan ut för rekognosering. Två miniubåtar tog sig samtidigt in i Pearl Harbor. En större ubåt begav sig till den amerikanska kusten för att där sänka eventuellt understöd.
Planen var att tre omgångar med 351 plan skulle skölja in över hamnen först från nordöst, i skydd av bergen. Den första vågen, som beordrades ut klockan 07:15, skulle inrikta sig på flygplanen för att förhindra amerikanskt flygunderstöd. En våg skulle skjuta missiler direkt mot fartygen och använda kulsprutorna. Nästa våg skulle släppa bomber. Ubåtarna skulle sänka eventuellt flyende fartyg.
Trots mängder av underrättelser fanns ingen som helst krigsberedskap denna tidiga Söndagsmorgon. Den japanska kaptenen för marinen var perplex över bristen på varje motstånd man mötte. De flesta fartyg var skadeskjutna redan efter 10 minuter, men attacken fortsatte i 110 minuter. Klockan 10:30 var alla plan tillbaka på hangarfartygen och klockan 13:30 var hela flottan på väg tillbaka till Japan. Endast 27 av de 351 planen saknades. 2326 amerikaner omkom och ytterligare 1109 skadades.
Japans misstag
Japanerna kan till synes ha genomfört en lyckad attack men skenet bedrar. FDR hade medvetet stationerat de sämsta, ibland skrotfärdiga, fartygen i Pearl Harbor. De modernaste och mest värdefulla fartygen var inte inne i hamnen denna dag. Japanerna hade oskadliggjort en mer eller mindre undermålig flottgrupp. Man brydde sig inte heller om att attackera de omfattande bränsledepåerna som fanns på ön. De plan man oskadliggjorde kunde snabbt ersättas. Inte heller tog man tillfället i akt och invaderade ön för att ta den i besittning. Hela attacken måste, med facit i hand, sägas var en mot USA, tämligen harmlös manöver. Då, så klart, bortsett för de tragiska mänskliga förlusterna. USA:s kapacitet försämrades inte alls men nu hade USA en förevändning att på varje sätt använda propaganda, som man är så bra på, för att vända det amerikanska folket att gå med på USA:s fulla deltagande i kriget. Det var just detta man var ute efter.
Syndabockarna
Omedelbart började man leta syndabockar. Hur kunde detta få hända? FDR hade utsett generalmajor Walter Short och överbefälhavaren för flottan Husband Kimmel som syndabockar. Den kommission som tillsattes av FDR för att komma fram till ansvarsfrågan hade redan på förhand bestämt vilka som var skyldiga. Senare försökte president Harry S. Truman beskylla hela amerikanska folket för incidenten. Den som verkligen var skyldig till dessa amerikaners död var Franklin D. Roosevelt och den krets som kontrollerade hans beslut. Det var ett bondeoffer man lättvindigt kunde ta för att vända den amerikanska opinionen.
Flottan
Redan efter första världskriget hade USA en flotta i Stilla Havet med mer än 200 enheter, lika stor som den i Japan. Den amerikanska marinen hade bestämt att den skulle stationeras i Kalifornien eftersom den endast där kunde beskyddas. 1932 genomfördes en övning på Hawaii under amiral Harry E. Yarnell. Syftet var att utröna om en flotta baserad där skulle kunna motstå en attack. Svaret var entydigt. En attack med plan som kom från nordöst skulle inte upptäckas i tid. Det var exakt denna väg japanerna valde. De följde Yarnells plan till punkt och pricka. Det var dock i Atlanten som kriget pågick för fullt. Ändå valde USA att i maj 1940 stationera delar av sin flotta på Hawaii. Många högt uppsatta generaler protesterade mot beslutet. Där skulle flottan vara helt oskyddad vid en blixtattack. Det kom senare fram i utskottsförhör med amiral Richardsson att det var FDR som beordrat flottan att koncentrera sig runt Hawaii. Förhöret visar, med eftertryck, att det inte var den högsta militära ledningen för flottan som tog beslut, utan FDR och kretsen runt honom.
Man hade många plan tillgängliga för rekognosering för att förvarna om en eventuell förestående attack men just denna dag lyste nästan alla sådana aktiviteter med sin frånvaro. Detta var ledningen i Washington fullt medvetna om och hade dess godkännande. Samtidigt hade väsentlig information från dekrypterade underrättelser som Washington hade tillgång till inte vidarebefordrats till den militära ledningen på Hawaii. Man skickade inte ens ut en order att man skulle vara i beredskap. Detta har framkommit under de 10 utskottsförhör som hållits om attacken mellan 1941 till 1995.
En bakdörr att gå med i kriget
Den 18 november 1941 skickade Maxwell H. Hamilton, chef för utrikesdepartementets Asienenhet, ett förslag till statssekreterare Cordon Hull. Den innehöll en fredsplan men Hull svarade istället med att skicka en kravlista med 10 punkter till Japan som inte var öppen för någon som helst förhandling. Japan svarade att man önskade att USA inte befallde utan istället att båda parter skulle mötas. Japan fick aldrig något svar utan de hade bara att välja på att helt böja sig för USA:s krav eller så blev det konflikt. Samtidigt som FDR och den klan som omgav (och isolerade) honom gjorde allt för att få till stånd ett krig arbetade en senatskommitté för att nå en fredlig lösning. Enligt Dr. Jones hade man kommit mycket nära en sådan, ner till två flygbaser i norra Kina. Dr. Jones menar att det som hindrade en fred var den grupp som omringade FDR och hetsade för krig. De höll honom avskärmad från alla andra och då presidenten i USA ensam kan fatta beslut om krig och fred, blev det krig. Enligt kapten Oliver Lyttelton var det USA som provocerade Japan till en attack. Enligt honom är det därför en travesti att påstå att det var USA som var den som svarade på en aggression och tvingades in i kriget. Det var FDR och ingen annan som tog USA in i andra världskriget. Det var han som föredrog ett samarbete med kommunisterna framför de nationalistiska länderna Tyskland, Italien och Japan.
Redan med i kriget
Det är viktigt att komma ihåg att FDR redan hade hemliga avtal med britterna och kanadensarna i Atlanten och britterna, holländarna och Kina i Stilla Havet. Dessa pakter hade förnekats av den amerikanska administrationen i åratal. Till det brittiska imperiet hörde på den tiden Australien, Nya Zeeland, Singapore, Malaysia, Hong Kong och till Holland, Indonesien. Det var Churchills plan och Roosevelts att dra in USA i kriget genom USA:s ökande engagemang i Stilla Havet. Förberedelserna hade skett under lång tid genom dessa hemliga pakter. Det är på sin plats att uppmärksamma läsaren på att Japan också var ett land med imperialistiska ambitioner som nu tog för sig i Asien på ett allt svagare brittiskt imperiums bekostnad. Både Tyskland, Italien och Japan var länder med stormaktsambitioner. Kanske kan vi säga att USA också användes, som de trodde då, att hjälpa till att upprätthålla det brittiska imperiets olika landvinningar i Asien.
Dekryptering
En viktig del att förstå vad som verkligen skedde är att USA hade dekrypterat japans kommunikation redan 1941. De hade i sin ägo således allt det som man i japan tänkte och diskuterade. Detta blev känt för den breda allmänheten först den 29 augusti 1945. Dessa dokument visar att man hade tillgång till de dagliga planer som den japanska regeringen upprättade. Man visste således också allt om den förestående attacken på Pearl Harbor. Underrättelser om planerna hade nått Washington den 24 november, 25 november, 26 november, 28 november, 29 november, 30 november, 1 december, 2 december, 3 december, 4 december och 5 december. Så sent som klockan 10:00 den 6:e december skickades underrättelser till Washington om den förestående attacken den 7 december 1941.
De som samlade dessa underrättelser försökte förgäves vidarebefordra denna information men fann, likt 9/11 att många av de högst ansvariga, inklusive FDR, var lediga, inte fick störas, var ute i skogen och red på häst. Det tog därför flera timmar innan någon beslutsfattare i Washington kunde nås, denna ödesdigra dag. Då var det för sent att göra något samtidigt som de ansvariga hade alibi – de hade försatt sig i en situation där de svårligen kunde nås eller störas, trots att de genom dekrypteringen var väl medvetna om vad som skulle ske – eller kanske just därför. Det kan således inte vara en slump att dessa beslutsfattare valde just denna dag att dra sig undan. Jämför gärna med vad som skedde den 11 september 2001 då en rad höga beslutsfattare inte kunde nås under flera timmar – just de timmar då attacken i lugn och ro ostört kunde utföras.
FDR’s judiska inre krets
Det börjar nästan bli jobbigt att ständigt skriva om dessa judar. Det är inget som Fria Sidor tycker är särskilt angenämt men söker vi Sanningen då finns, tyvärr, inget val. Det måste då fram vilka som var hans hanterare eller som det så fint heter, rådgivare.
FDR’s innersta cirkel dominerades av kommunister och judar. Runt honom fanns kommunisten Harry Hopkins, vice president Henry Wallace, hans egen fru och kommunisten Eleonor Roosevelt, krigssekreterare Henry L. Stimson, utrikesminister Cordon Hull, rådgivare Harry Dexter White, finansminister Henry Morgenthau Jr. också bakom utrotningsplanen av tyska folket, domaren i högsta domstolen Felix Frankfurter, finansiären Berhard M. Baruch, Samuel I. Rosenman talskrivare, rådgivaren David E. Lilienthal, rådgivaren Benjamin V. Cohen, rabbinen Stephen Wise, juristen Samuel Untermyer, o.s.v. En sökning på FDR ger 73 träffar på nära stående judiska rådgivare. Måste vara någon form av rekord och vid en av de viktigaste tidpunkterna i världshistorien. Självklart kunde då FDR inte omges med några andra. Vissa påstår att hela familjen var judar som emigrerat från Holland, då med namnet Rosenfeld. Det är inget som Fria Sidor kan varken bekräfta eller dementera.
I praktiken var FDR i deras händer, som alla amerikanska presidenter under 1900-talet. Tysklands fredsinviter till Storbritannien hade därför ingen effekt alls då de visste att USA snart skulle komma på deras sida för att krossa Tyskland. Kommunisterna, och judarna, ofta samma sak, på båda sidor Atlanten, de som startat Bolsjevismen, låg bakom Mao och idag den hastiga förstörelsen av den västerländska civilisationen skulle nu i en gemensam ansträngning krossa Tyskland, Italien och Japan. Vi fick istället Gulag i Sovjet, terror under Mao och kulturmarxismen i väst. Pearl Harbor var den händelse, likt 9/11, som möjliggjorde det amerikanska officiella inträdet i andra världskriget. Hur det gick till och varför är därför en central del i din allmänbildning. Pearl Harbor är som så många andra historiska händelser ännu en nyckel att förstå vår egen samtid. Just därför vill man att du varken ska vara intresserad av historia eller få reda på vad som verkligen hände.
Stort tack för att du läst så här långt och att du läser Fria Sidor!
