Den judiska tidningen Expressen har varit ledande i Sverige att marknadsföra ”förintelsen” som den mest ondskefulla handlingen genom tiderna och judar som de oskyldiga offren för denna. ”Förintelsen” är ett verktyg som används mot oss varje dag och gör vi oss inte fria från denna myt kan vi heller aldrig se på oss själva som ett självständigt svenskt folk. Judarna har sin fulla rätt att tro på myten, den stärker deras sammanhållning, men vi bör inte tvingas av våra politiker att tro på den. ”Förintelsen” hör hemma under avsnittet religioner och Judendomen i barnens historieböcker, inte under avsnittet om andra världskriget. Den är en myt som inte har det minsta med verkligheten att göra. I detta inlägg ska vi granska nobelpristagaren tillika bedragaren Elie Wiesel.
Angela Merkel får Elie Wiesels Pris
Tysklands förbundskansler, Angela Merkel, mottog på ”förintelsens” minnesdag den 24 april 2017 Elie Wiesels Pris. Hon valdes ut för hennes bidrag till minnet av förintelsen hon så pliktskyldigt inskärpt i det tyska folket. Hon sade att:
”för att Tyskland ska ha en ljus framtid är det viktigt att förstå förintelsen som ”det ultimata sveket av alla civiliserade värden””
Vill vi förstå den utveckling som idag sker i Tyskland, ett land som är ockuperat sedan andra världskriget, där det är belagt med fängelsestraff att förneka ”förintelsen” men ett tvång att tro på den, kan vi inte underskatta betydelsen ”förintelsen” har för att underkuva det tyska folket vilket i sin tur gör att landet idag helt saknar förmågan att försvara sig mot den påbjudna mångkulturen och massinvandringen. Varje nekande till en person som söker asyl blir då som en ny ”förintelse”. Vi har i hög grad anammat samma tänkande i Sverige.
Elie Wiesel
Priset instiftades 2011 och namngavs efter Elie Wiesel, som också var dess första mottagare. Wiesel, som dog 2016, var en överlevare, författare och föreståndare för museet. Elie Wiesel vann Nobels fredspris 1986. Han är allmänt accepterad som ett vittne till den judiska ”förintelsen” och mer specifikt som ett vittne till de legendariska nazistiska utrotningskamrarna.
Elie Wiesel ett vittne till de påstådda gaskamrarna?
I en självbiografisk bok som förmodligen beskriver hans erfarenheter vid Auschwitz och Buchenwald nämner han ingenstans några gaskammare. Han säger att tyskarna mördade judar, men … genom att kasta dem levande i diken av eld, mitt framför andra interners ögon. Här hade det falska vittnet Wiesel otur. Tvingad att välja bland flera propagandalögner, valde han att försvara eldlögnen i stället för myten om kokande vattnen, gasningar eller död genom elektricitet.
1956, när han publicerade sin vittnesbörd på jiddisch, var fortfarande berättelsen om eld levande. Denna lögn är ursprunget till termen ”Holocaust”. Idag finns det inte längre en enda historiker som tror att judar brändes levande. Myterna om kokande vatten och elektricitet har också försvunnit. Endast gasen kvarstår. Lögnen om gasningarna spreds av amerikanerna. Lögnen om kokande vatten eller ånga (speciellt i Treblinka) spreds av polackerna och lögnen om elektricitet spreds av Sovjet. Elddikena har ett okänt ursprung.
I sin memoar, Natten, som är en version av hans tidigare vittnesmål på jiddisch, rapporterar Wiesel att vid Auschwitz var det ett flammande dike för de vuxna och ett annat för spädbarnen. Han skriver:
”Inte långt från oss steg flammor upp från ett dike, gigantiska flammor. De brände något. En lastbil körde fram till gropen och levererade sin last – små barn. Bebisar! Ja, jag såg det – såg det med egna ögon … Barnen i flammorna. (Är det förvånande att jag inte kunde sova efter det?)”
Lite längre fram fanns ett annat dike med gigantiska flammor där offren led ”en långsam smärtsam död i flammorna”. Wiesels själv gick i en kolumn som leddes av tyskarna men när man bara var ”ett steg från diket beordrades att vi skulle svänga till vänster och gå in i kasernen.” Det som Wiesel personligen överlevde var givetvis resultatet av ett mirakel. Han säger:
”I Buchenwald skickade de 10 000 personer till döden varje dag. Jag var alltid bland de sista hundra nära porten. De stannade. Varför?”
Nobels fredspris
I början av 1986 tog 83 suppleanter i den tyska förbundsdagen initiativ till att föreslå Elie Wiesel för Nobels fredspris. Detta skulle vara, sade de,
”en stor uppmuntran till alla som är aktiva i försoningsprocessen.”
Hetsar mot Sanningssägare
Elie Wiesel riktade inflammatoriska anklagelser mot de som påpekat det orimliga i hans berättelse. På det vetenskapliga planet är myten om gaskamrarna färdigutredd – det fanns inga. Myten drog sitt sista andetag för flera år sedan vid Sorbonne, i Paris (29 juni-2 juli 1982), där Raymond Aron och François Furet förklarade den omöjlig. Det enda som återstår är att göra informationen känd för allmänheten. Men för Elie Wiesel och hans stamfränder är det av största vikt att dölja detta faktum. Desto mer man lyfter fram myten som en sanning i media, desto mer håller historikerna tyst.
Ärliga historiker
Det finns ärliga historiker som vågar höja sina röster mot lögnerna och hatet. En var Michel de Boüard, medlem i franska motståndsrörelsen, deporterad till Mauthausen och medlem av kommittén för Andra Världskrigets Historia och Franska Institutet. I en gripande intervju 1986 erkände han modigt att han 1954 hade bekräftat existensen av en gaskammare vid Mauthausen men att det aldrig funnits någon där.
Följde med sina påstådda bödlar
När Elie Wiesel och hans far, som interner i Auschwitz, hade ett val att antingen lämna lägret tillsammans med sina tyska påstådda bödlar eller stanna kvar i lägret för att invänta de sovjetiska ”befriarna”, bestämde de sig att lämna det med sina tyska ”bödlar”. De valde hellre att följa med tyskarna än att invänta Röda Armén. Bevisligen ett klokt beslut eftersom de båda överlevde.
Slutsats
Varför nöjer sig inte den judiska lobbyn med att tvinga judar att tro på denna myt? Varför vill man tvinga på en hel värld myten om det inte i grunden handlar om att de vill ha makt över oss? Myten om ”förintelsen” är det som idag hindrar oss från att tänka dessa förbjudna tankar om ett svenskt folk, en svenska nation och vår rätt till ett eget land – Sverige. Att ifrågasätta någon del av ”förintelsen”, hur liten den än är, t.ex. om Elie Wiesel verkligen berättat sanningen, är idag förenat med socialt och ekonomiskt självmord.
Kanske det värsta av allt är att våra barn tvingas att lära sig en grupps religiösa övertygelse om att någonting hänt när det bevisligen inte bygger på verkligheten. Svensk skola ska enligt lag vara icke-konfessionell. Undervisningen ska vara saklig, vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.
Det är nu äntligen dags, i sanningens namn och av respekt för det verkliga lidandet hos alla offer för andra världskriget, att historikerna återvänder till de beprövade metoderna för historisk kritik, och att ”förintelsen” utsätts för sedvanlig granskning snarare än obestridlig acceptans och att myten tar plats i det svenska samhället för vad det är – en religiös övertygelse baserad på tro inte bevis, vetenskap och fakta.
Du kan ladda ner gratis från Fria Sidors server, ”En tom säck kan inte stå”. Där kan du läsa om hur det verkligen förhåller sig. Du kan göra det här.
