Fria Sidor ska i en serie inlägg granska den offentliga sektorns inkomster och utgifter. Vi börjar 1997 då invandringen till Sverige ännu var relativt begränsad. Sedan jämför vi med 2015 och ser hur våra politiker prioriterat. Vi finner att statens utgifter 1997 var 668 miljarder. Svenska folket, och därmed staten, har haft medvind sedan dess. Statens räntekostnader har p.g.a. det kraftigt sjunkande ränteläget minskat med hela 77 miljarder under perioden. Staten har också, delvis till följd av detta, helt kunnat skrota de dyra räntebidragen vid nybyggnation och därmed sparat 20 miljarder ytterligare. Staten har också kraftigt minskat sitt stöd vid arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder och sparat ytterligare 22 miljarder. Istället för att dessa besparingar minskat statens utgifter, och därmed våra skatter, ner till 549 miljarder, är statens utgifter istället, år 2015, 889 miljarder. Så hur har man då satt sprätt på alla dessa miljarder, som man egentligen inte har, för det är våra pengar. Detta är ett komplicerat område och en sådan analys kommer innehålla massor av fel och brister och inte kunna täcka alla vinklar och synpunkter. Men genom att granska, bit för bit, kan vi förhoppningsvis få en ökad förståelse för hur våra politiker tänker, agerar och prioriterar. Vi får helt enkelt se var detta landar till slut. Det är en spännande upptäcktsfärd också för Fria Sidor, där inget svar finns givet på förhand, även om vissa föraningar finns. Häng med! Vi börjar med Rikets Styrelse.
Rikets styrelse
Utgifterna för rikets styrelse, det som kallas Utgiftsområde 1 i budgeten, har ökat från 7,3 till 12,7 miljarder sedan 1997. Det är inte kungliga hov- och slottsstaten, valmyndigheten, åtgärder för romska minoriteter eller sametinget som är orsaken till denna ökning. Den är istället helt och hållet hänförlig till kostnaden för regeringskansliet, våra riksdagsledamöter, riksdagsmän och riksdagsförvaltning. Trots att vi inte fått fler ledamöter, vi har fortfarande, 349, har dessa politiker dubblerat anslagen till sig själva från 0,75 miljarder till 1,6 miljarder. Vad värre är – regeringskansliet har haft kostnadsfest, de har ökat sina anslag från 3,6 miljarder till nästan 6,8 miljarder år 2015. 4 miljarder mer till riksdag och regering, för samma arbete man kunde göra lika bra, eller bättre, för 20 år sedan. Vad beror det här på då? Är det naturliga kostnadsökningar och förklaringar eller döljer sig något annat här?
Riksdagen och riksdagsförvaltningen
Enligt årsredovisningen håller man på att utveckla fastigheterna och man har faktiskt varit produktiva, hela 631 utskottssammanträden har man hunnit med, det blir 2,4 miljoner per sammanträde. Vi får hoppas att de varit bra. Faktum är att kammaren sammanträtt hela 650 timmar, vilket ger 2,3 miljoner per timme i kostnad. Man tog faktiskt emot 74 internationella statsbesök, vilket ger 20 miljoner per statsbesök om vi ser det ur det perspektivet.
Riksdagsledamöterna är i alla fall själva väldigt nöjda, på en skala till 100 är det på 86, fattas bara annat. Riksdagsledamöterna kan ju njuta av att de ska se till att folkets vilja genomsyrar besluten som riksdagen fattar. Riksdagen öppnar den 13 september och stänger för juluppehåll den 20 december. Sedan kör man igång igen, redan den 10 januari fram till 27 juni, då det är dags för sommaruppehåll. Under denna tid hinner man med 129 propositioner, 3196 motioner, 288 betänkanden och 1963 EU-dokument. Det blir 269000:- per dokument. Man han faktiskt också med att teckentolka vid hela 8 tillfällen, dock en minskning med 20% från föregående år.
Faktum är att man tryckte upp hela 56000 sidor av olika dokument. Det blir 26875:- per sida. Ingen ska anklaga våra svenska riksdagsmän och kvinnor för att vara illitterata, bevisen finns ju här i dessa fakta. Hinner man verkligen läsa igenom allt?
Faktum är att riksdagsledamöterna behöver stöd för att klara tyngden av arbetsbelastningen. Hela 2118 uppdrag gav de till riksdagens utredningstjänst. Endast 35 personer arbetar på utredningstjänsten, vilket ger ca: 60 uppdrag per år/person. Syftet är att ge en faktabaserad ”objektiv bild” men det behövs tydligen inte fler än 35 personer, i Sveriges viktigaste instans, för att ge riksdagsledamöterna objektiv information, samtidigt som det arbetar ca: 8000 på Migrationsverket.
Tjänstemännen på Riksdagsförvaltningen hann ändå med att gå en internutbildning för att lära sig tala klarspråk, ja hela 407 personer har lärt sig att göra det, under parollen ”Tillsammans för Riksdagens bästa”. Personalen trivs, endast 7% valde att lämna sin anställning och man är mycket jämställd – hela 60%, än så länge, är kvinnor. När man når 70% kan man börja tala om jämställdhet på allvar. Cheferna är unga, endast 6 av 67 chefer är över 60 år. Vem har sagt att kompetens och ålder hänger ihop?
Hela 69489 personer besökte riksdagen varav endast 25% var till partikanslierna, resten var nyfikna skolungdomar och andra grupper som vill se hur riksdagsledamöterna arbetar.
Dessa 654 anställda på myndigheten och de 349 riksdagsledamöterna kostade totalt, år 2015, 1,6 miljarder, eller 1,6 miljoner per år och person. Inte så konstig med tanke på att en riksdagsledamot har 62400:- i grundlön, rätt till traktamente, övernattningsbostad, pension och dessutom evig pension, s.k. inkomstgaranti. Endast 5 av 349 riksdagsmän, bor i utsatta områden. Varför göra det när man ändå har råd att undvika det?
Det blir ändå lite knapert. Pengarna man får genom anslagen räcker inte till alla motioner och kurser så man lånar också för att få ihop det. Hela 450 miljoner har man lånat från Riksgälden.
Regeringskansliet
Regeringskansliet, Sveriges spjutspets ut i världen, intelligentian som styr vårt land, måste så klart kosta. Hela 7,5 miljarder behöver de 4533 anställda, eller 1,5 miljoner per person.
Även Regeringskansliet har svårt att få det att räcka med de beviljade anslagen, hela 989 miljoner har man i lån till Riksgälden. Ett fiffigt sätt att få lite extra köpkraft att spendera utan att det märks så mycket.
Under 2015 tog regeringen Löfven ett antal initiativ:
”Sveriges nya jobbagenda” med målet att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet, ”Global Deal” som syftar till att stater, arbetsgivare, fackföreningar och företag ska samarbeta globalt med målet att allt ska vara lika överallt, ”Högnivågrupp för hållbarhetsmålen” för 17 globala mål för hållbarheten i Agenda 2030, ”Sverige Tillsammans” med syfte att skapa bättre förutsättningar för nyanlända, ”Uppdrag Framtid” med fokus på en grön omställning och global samverkan och ”Innovationsrådet” som leds av statsministern för att få svenskarna mer innovativa.
Statsministern ligger inte på latsidan heller i andra frågor. Han har bl.a. deltagit i internationella toppmöten vad gäller Migrationsfrågan och i ett spännande initiativ ”Northern Future Forum” med syfte att stärka den nordiska samverkan. Det tycks dock mest, som vanligt, vara ord och inte handling. Fria Sidor återkommer i frågan men i budgetposten ”Nordiskt Samarbete” har man avsatt 0,012 miljarder, En minskning med 50% sedan år 2008. Mer kan dock gömma sig på andra ställen.
Stefan gjorde mycket annat spännande: Han åkte ner till Paris för att visa sitt stöd för Charlie Hebdo, en tidskrift som har rätten att smäda muslimer såväl som kristna, men inte judar. Statsministern ville också visa sin kärlek och deltog i minnet av Fadmine och höll ett brandtal på 70-årsdagen till minnet av ”förintelsens offer”.
I Regeringskansliet finns 10 departement. Arbetsmarknadsdepartementet ägnade mycket tid åt ”ett hållbart mottagande och för snabbare etablering av nyanlända”. Finansdepartementet som fokuserade på ”flyktingsituationen” och att ”motverka skatteflykt och skatteundandragande.” Försvarsdepartementet fokuserade på att utreda ”den svenska försvarsförmågan” och att förstärka den. Hur man ska har råd med mer kostnader för försvar ska bli intressant att följa, hittills har utgifterna legat konstant runt 40 miljarder sedan 1997. Justitiedepartementet, som också ägnade sig åt ”åtgärder med anledning av flyktingsituationen”, ”satsningar på brottsförebyggande samarbete” och ”en strategi mot terrorism”, är det Sverigevänner man har i åtanke månntro? Kulturdepartementet var också aktiva, främst vill man lyfta fram sitt arbete ”samling mot rasism” och ”värna demokratin mot våldsbejakande extremism”, menar man då vänstervåldet? Miljö- och energidepartementet arbetade med ”klimatavtalet i Paris” och ett ”fossilfritt Sverige”, eller ska vi säga utrotandet, förintelsen, av livets gas, koldioxiden. Näringsdepartementet förefaller vara ett av få som ägnar sig åt, för Sverige, vettiga frågor, som ”bredband, maritim strategi och järnvägsunderhåll”. Hela 494 personer får syssa med det. Socialdepartementet ägnar sig åt ”jämställdhetsarbete med fokus på pojkar och män”, ”stöd till ensamkommande flyktingbarn”, ”jämlik hälsa” och ”åtgärdspaket för utsatta EU-medborgare”. Utbildningsdepartementet, där hela 225 personer behövs, har tagit fram en ”läsa-skriva-räkna-garanti”, gjort ”insatser för nyanlända” och ”ökad kompetens i specialpedagogik”. Utrikesdepartementet vill särskilt lyfta fram ”en feministisk utrikespolitik”. Hur det går ihop med att man bar slöja i Iran, väntar vi med spänning på att man ska förklara. Handeln i världen ska inte bara vara ”fri”, den ska vara ”rättvis” också vilket man enades om på en konferens i Nairobi.
Exakt hur dessa ”fokusområden” som man lyfter fram ovan är bra för Sverige, är lite svårt att få grepp om. Det måste i alla fall vara väldigt viktiga eftersom det kostar 7,5 miljarder per år. Men vi ska kanske inte klaga, vi får trots allt mycket för pengarna. Vi får Statsrådsberedningen, 24 statsråd, kommittéer och departement som gör Offentliga utredningar (SOU). Man sköter budgetprocessen, utser myndighetschefer och reglerar myndigheter och verk genom regleringsbrev.
De är billiga våra högsta folkföreträdare. Magdalena Andersson får t.ex. klara sig på 125000 i månaden i grundlön men Stefan Löfven har det lite bättre. Han får 175000 i månaden. Det bleknar i jämförelse med Ericssons VD som år 2015 fick ca: 40 miljoner i olika ersättningar. Kanske kan vi säga att svenska folket valt budgetlinjen för att locka kompetenta människor som högsta ledare för vårt land. Ett ordspråk dyker upp: ”Man får vad man betalar för”. Nej, nu ska vi inte vara sådana. Löfven skulle säkert klara sig utmärkt som VD för Ericsson eller vilket annat börsbolag som helst? Vad sägs om världens första feministiska IP-nätverk?
Fria Sidor undrar om Ericssons VD hade kunnat få ordning på Sverige för lägre kostnad än 7,5 miljarder? En besparing för svenska skattebetalare trots ett högre arvode. Löfven basar för 889 miljarder och 10 miljoner folkbokförda, Ericssons VD för får nöja sig med 220 miljarder och 114.000 anställda. Fria Sidor är bekymrad. Någonting i dagens ”demokrati” fungerar helt enkelt inte. Vi har fått Reinfeldt som på allvar menade att Sverige skulle vara en ”humanitär stormakt” och Löfven som stoltserar med världens enda feministiska regering och utrikespolitik. Någonting gnager – har vi verkligen de kompetenta ledare vi behöver?
Regeringskansliet betydligt större än Riksdagsförvaltningen
Man säger att all makt ska utgå från folkviljan. Det är därför intressant att notera att Riksdagsförvaltningen har ett anslag på 1,6 miljarder medan Regeringskansliet har 6,8 miljarder att röra sig med. 654 personer arbetar på Riksdagsförvaltningen medan 4533 finns på Regeringskansliet. Det är intressant att göra sådana här djupdykningar för fram växer en tydlig bild av att folkviljan inte alls råder i Sverige. Det tycks vara regeringen som styr och eftersom det är partierna som själva bestämmer vilka som ska vara på valsedlarna, är det alldeles uppenbart att, 2017 i Sverige, partiledarna själva bestämmer vilka som ska sitta i Svenska Riksdagen. Makten i Sverige utgår således från våra partiledare och en ytterst liten krets kring dem. Riksdagen är som, Ann-Marie Paulsson säger, ett knapptryckarkompani men ganska kul att besöka för svenska skolelever och pensionärsföreningar.
889 miljarder i ett fåtals händer
Det är slående att svenska folket går med på att betala in av sina egna surt förvärvade inkomster och, frivilligt, väljer att låta ett ytterst litet antal personer bestämma hur de ska användas. Det är inga småsummor du skickar in till Löfven & Co att bestämma över varje år, för en normalinkomsttagare, handlar det om minst 50% av den intjänade inkomsten och mer än 200000:-. Då vill vi ju att man ska vara rädd om pengarna, eller hur?
Låt oss räkna lite. Statens budet är 889 miljarder för 2015 vilket gör att varje riksdagsledamot har ansvar för 2,5 miljarder. Ser vi det hur det faktiskt fungerar idag i Sverige, att partiledarna och en liten krets kring dem bestämmer, säg 100 personer, blir det 8,89 miljarder per person. Till sin hjälp har de visserligen 654 på Riksdagsförvaltningen och 4533 på Regeringskansliet, men faktum kvarstår att dagens system, flyttar makt över det du skapar till dem, allt under vackra paroller som ”allas lika värde”, ”jämlikhet”, ”jämställdhet” och ”mänskliga rättigheter”.
Vad beror kostnadsökningen på?
Riksdagen
Ökningen för riksdagens kostnader från 0,75 till 1,6 miljarder är 113%. Enligt uppgift arbetade det ca: 4000 på Regeringskansliet 1997 så man har blivit några fler. Uppgifter från riksdagsförvaltningen har inte hittats men vi kanske kan anta att de ökat lika mycket som Regeringskansliet, 15%. Enligt data.riksdagen.se uppgift var grundarvodet, före alla traktamenten, tjänstebostäder, tjänstearvoderingar, e.t.c. år 1997 ca: 33000/månad att jämföra med idag 62400/mån. Det är en ökning med 90%. Samtidigt har alla andra löner i den offentliga sektorn ökat från 19510 till 35200, 80%. Ökningen sticker därför inte ut. Riksdagsledamöterna och tjänstemännen tycks ha det lika bra, då som nu. Arbetsgivaravgifterna har varit relativt oförändrade under perioden. Antar vi att antalet anställda har ökat lika mycket som på regeringskansliet, 15%, har vi förklarat hela ökningen.
Regeringskansliet
Ökningen för regeringskansliets kostnader från 3,6 till 6,8 miljarder är 88%. Det kan inte förklaras av ökningen i antalet anställda (15%). Ökningen av personalkostnaden från 2003 till 2015, är inte heller anmärkningsvärt hög, ca: 3,2%. Inte heller lokalkostnadsökningen, 2,2% per år, är iögonfallande. Övriga kostnader har ökat ännu mindre. Statsrådens löner har ökat ca: 100% från 1997, 25% mer än för genomsnittet för statsanställda, men är en mindre dela av kostnaderna. Förklaringen står således att finna i den allmänna löneökningen för statsanställda i kombination med ca: 15% fler anställda.
Slutsatser
Det förefaller som om riksdag och regering i det stora hela inte har nämnvärt ökat antalet anställda sedan 1997 och att löneutvecklingen i stort följer den för statsanställda, men har ökat ca: 20% mer. Riksdagsförvaltningens kostnader följer i stort den generella lön- och kostnadsutvecklingen.
Fria Sidor drar slutsatsen, efter granskningen, att problemet för detta utgiftsområde inte är kostnadsutvecklingen i sig utan vad man producerar för dessa 7,5 miljarder. Fria Sidor blir chockerad över att så få bestämmer över svenska folkets inkomster och bedrövad över vad man, enligt denna studie, ägnar sig åt. Svenska folket behöver inte mer av detta, utan mindre. Vad blir bättre av att vi flyttar över vårt självbestämmande, svenska folkets intjänade pengar, 889 miljarder, till 349 riksdagsledamöter, 100 politiker av Löfvens kaliber och 5000 tjänstemän på Riksdagsförvaltningen och Regeringskansliet? Det är ett ämne för ett annat inlägg men det står helt klart att Rikets Styrelse inte kan spegla folkviljan, den kan bara komma till uttryck om de pengar folket själva tjänar får användas av dem själva.
Verkligt folkstyre har vi först då de pengar vi tjänar tillhör oss, inte Löfven & Co. Det är fullständigt omöjligt för Löfven att veta vad just DU vill använda DINA pengar till. Är det inte i själva verket så att demokrati, folkstyre, ENDAST finns om vi själva får bestämma vad vi vill prioritera eller inte, inte att några partiledare gör det? Fria Sidor anar att en mycket stor del av det man idag ägnar sig åt skulle du själv aldrig ens drömma om att lägga DINA pengar på. Ur det perspektivet känns dessa 7,5 miljarder fullständigt bortkastade.
