Fria Sidor granskar i fyra delar mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 klockan 23:21. Redan nu måste konstateras att den kanske viktigaste slutsatsen av denna granskning är just att regeringarna, oavsett färg, döljer för folket vad som hänt. Därmed vet vi säkert att den officiella versionen inte stämmer. I del ett behandlas Händelseförloppet och Vittnesmålen. I denna del två Syndabockarna. I del tre Spåren. I del fyra försöker sig Fria Sidor på en Sammanfattning och se vilka slutsatser vi kan dra om vad vi vet. Denna granskning grundar sig på Ole Dammegards kartläggning i boken – Coup d’etat – i Slow Motion och DSM 6 – Palmemordets Hemliga Scenario. Fyra delar är en synnerligen summarisk genomgång av det omfattande material som där redovisas. Båda böckerna rekommenderas därför varmt för den som vill sätta sig in djupare i händelsen.
Lisbet Palme
Lisbet Palme förhördes på sjukhuset och berättade där om den kroatiska motståndsrörelsen Ustaja och att det var två gärningsmän. Kl. 02:05 den 1 mars 1986 kom det första rikslarmet och där nämndes just detta. I ett nytt rikslarm Kl. 05:06 tog man bort Ustaja men hade kvar två gärningsmän.
Lisbet ville inte förhöras med bandupptagning. Hon hörde inga skott men observerade en man på ca: 10 m avstånd i beige klädsel. Denna man har sedan aldrig identifierats och passar inte in på något vittne. När hon först beskrev gärningsmannen som sprang iväg var det i vaga ordalag men senare, den 8 mars, hade hon en mer fyllig beskrivning och kunde t.o.m. beskriva ansiktsdrag. Hon berättar samtidigt att gärningsmannen stod ca: 10 m bort. Där stod ett vittne, Anders Björkman, som passar in på hennes beskrivning. Frågan måste ställas om det var han som sedan låg till grund för fantombilden som kablades ut över världen? Ytterligare fantombilder togs fram av Mårten Palme och vittnena Leila och Per men ingen av Lisbet.
Vittnena
Det har framgått att många vittnen, mer än 50, har sett män med Walkie-talkies. Dessa vittnen har ignorerats, trakasserats, misskrediterats och behandlats så illa att idag vägrar de flesta att över huvud taget yttra sig. Många vittnesmål har förfalskats eller klassificerats och några vittnen hänvisades till SÄPO som skrämt dem till tystnad. Skälet är så klart att vad dessa vittnen pekar på är en större konspiration än en ensam galen gärningsman.
Revolvern och kulorna
Hans Holmér visade upp en Smith & Wesson Magnum .357 men SKL, Statens Kriminaltekniska Laboratorium, reagerade häftigt mot detta. De menade att mordvapnet mycket väl kunde vara ett annat. Den första kulan, den som träffade Lisbet, hittades kl. 06:30 1 mars 1986 40 meter från mordplatsen men denna yta hade noggrant avsökts av kriminaltekniker utan att man där funnit någon kula. Kulan hade hittats av en indisk frilansjournalist som, enligt egen utsaga, hittat den med hjälp av hypnotisk trans. Den andra kulan, som dödade Palme, hittades 2 mars kl. 12:20 av en anställd på Sveriges Radio, sju meter från mordplatsen, bakom en pelare. Det finns två problem: det ena är att kulorna var i nyskick, det andra är att de hittats för nära mordplatsen. Experter menar att detta vapen är så kraftfullt att kulorna borde hittats runt 500 m bort och att de borde ha deformerats. Den officiella versionen menar dock att kulans fart stoppades upp av Lisbet Palmes rock.
Syndabockarna
Hans Holmér styrde in sökandet på PKK men sedan kom allt fokus på Christer Pettersson. Det fanns dock många, många fler under resans gång. En var Victor Gunnarsson, 33-åringen. Han greps två veckor efter mordet. Polisen försökte desperat binda honom vid mordet och kallade in nio kurder i ett försök att binda dem tillsammans. Man hade funnit en afrikan, Abraham Beno, som man trodde kunde användas som ett viktigt vittne eftersom Gunnarsson skrikit något rasistiskt mot honom. Tyvärr, för polisen, kunde han inte peka ut Gunnarsson vid vittneskonfrontationer som pågick i fyra dagar med 50 personer. Man gick ut brett i sökanden efter vittnen i pressen. Dagen efter fick man två som till 100% kunde ge Gunnarsson alibi. Han avfärdades dock inte från polisutredningen utan avlyssnades i fem månader efter frisläppandet. Victor Gunnarsson mördades i USA 1994. Han hade tidigare berättat i amerikansk press att han tillfrågats om mordet en vecka innan det skedde och att han var utsedd till syndabock.
Enligt polisens egen expert hade PKK redan 1984 förklarat krig mot Sverige. Man menade att PKK försökt flytta sitt huvudkontor hit men när ledarens fru nekats uppehållstillstånd kunde man inte acceptera det. Organisationen förklarades som terroristorganisation efter ett mord 1984. Som bevis anförde SÄPO avlyssningar där PKK i telefonsamtal under vintern 1986 talat om ett bröllop. Man menade att detta var ett kodord för mord. Svenska Dagbladet kunde sedan berätta att SÄPO manipulerat dessa band. Det man publicerat tidigare i DN var helt enkelt ”fake news”. Banden hade klippts och klistrat för att få fram intrycket att man menade mord på statsministern. Dessa inspelningar i original har aldrig hittats. Troligen har de förstörts för att man inte ska kunna spåra förfalskningarna.
Trots att denna förfalskning uppdagades hände ingenting. Ingen utredning. Ingen reaktion från politiker eller myndigheter. En ledare för PKK menade att man kämpade för ett självständigt Kurdistan och att det var först när Turkiet villkorade en stor order från ASEA på 2,6 miljarder som regeringen klassificerade dem som terrorister. Man jagade dessa kurder så ursinnigt att man t.o.m. satte handklovar på barnen. Många hade företag, arbeten och social gemenskap men fick nu se allt krossas när de anklagades som Palmemördare.
1987 skedde en omorganisation under ny ledning av Axel Morath och Ulf Karlsson. P-G Näss fick i uppdrag att gå till botten med PKK. Han skrev:
”Vi har inte hittat något som pekar mot PKK….vi har däremot hittat tecken på att mordet var organiserat och involverade ett flertal personer”.
1988 hade man börjat inrikta sig på de vittnen som sett en person stå utanför biografen Grand. En man känd inom den under världen, Sigge Cedergren, kunde delge polisen att han tyckte beskrivningen på Grand-mannen stämde in på Christer Pettersson. Han hämtades den 14 december 1988 från sitt hem i Rotebro. Ett hemligt möte hölls strax med Lisbet Palme som fick se en video på honom. När hon senare officiellt skulle delta i en vittneskonfrontation pekade hon ut honom direkt med motiveringen att
”man ser direkt vem som är alkoholist. Han passar in på beskrivningen”.
Det tog 44 dagar för polisen att skriva en rapport om konfrontationen där man också kunde berätta att även Mårten Palme kände igen honom som Grand-mannen. Han sade:
”Otroligt, han har t.o.m. ljusa skor som Grand-mannen, han passar bäst, det är på något sätt lika i ansikte, mun och läppar.”
Nu föll alla bitar på plats i takt med skriverierna i pressen. Han var ju redan dömd för ett bajonettmord, gick konstigt och var alkoholist. Den perfekta syndabocken! Pettersson kunde inte en enda gång påkommas med att ha ljugit. Han hävdade hela tiden att han beundrade Palme och han hade alibi, Algot Åsell, som sett honom i Märsta vid tiden för mordet. Petterssons vän, Ulf Spinnars, hävdar att polisen försökt få honom att ändra en tidsangivelse och lockat med de 50 miljonerna.
Lisbet kallades som vittne men vägrade infinna sig. Hon vägrade svara på frågor om de två gärningsmännen, Ustaja och hon vägrade låta sig spelas in. Inte heller behövde hon sitta i samma rum som Christer Pettersson vid rättegången. Tingsrätten dömde honom till livstids fängelse men en enig hovrätt friade Christer Pettersson från mordet trots att Lisbet pekat ut Pettersson som mördaren. Idag använder bl.a. den danska polisen just denna konfrontation för att lära blivande poliser ett varnande exempel hur man inte ska genomföra en vittneskonfrontation.
Christer Pettersson fortsatte dock vara huvudspåret hos polisen. Han var visserligen friad men med nya bevis kanske man kunde få till en ny rättegång? Han var också medias favorit som syndabock. Vittnen dök upp tio år efteråt och berättade varför han var mördaren. Vittnen trädde fram i TV-program. Advokaten Pelle Svensson trädde fram och berättade att bombmannen Lars Tingström berättat att Pettersson var mördaren.
Christer Pettersson hade länge varit orolig att han skulle dödas av polisen. Den 29 september 2004 kom poliser till hans bostad för att be honom komma med. Han gick, enligt vittne, med lugnt och frivilligt. Något hände, han skadades och fördes till sjukhus. Dagen efter föll han så illa att han ådrog sig en skallskada. Han blev 57 år.
I nästa del ska Fria Sidor granska Spåren
