De grundlagsändringar som nu föreslås i Sverige, de alltmer uppenbara skadorna från injektionerna och den kuppartade eventuella anslutningen till NATO, riskerar att hamna i skuggan av den pågående konflikten i Ukraina. Samtidigt känns det nödvändigt att göra en granskning. Det blir en överblick som med nödvändighet utelämnar många viktiga aspekter men som ger fördjupning för att, förhoppningsvis, bättre kunna förstå vad som sker. Granskningen är i delar för att inte bli för betungande och kommer läggas ut i relativt tät följd.
Del 5
Oligarker i Ukraina
I Ukraina skedde exakt samma sak som i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Privatiseringar och så kallade marknadsreformer genomfördes tidigt 1990-tal, där enorma värden flyttades över från staten till ett fåtal som genom kontakter och med hjälp av utländska finansiärer kunde bli ofantligt förmögna på folkets bekostnad. Den stora skillnaden mot Ryssland är att i Ukraina har det aldrig funnits någon stark ledare som försökt minska oligarkernas makt. Ukraina har därför helt styrts av dessa. Ett stort kaos har uppstått i landet då olika oligarker ständigt försökt ta makten från varandra.
Några oligarker valde att liera sig med Ryssland. Dessa fick förmånliga avtal att tjäna pengar på handel med Ryssland och har arbetat politiskt för ett Ukraina utanför NATO och med stor respekt för den rysktalande delen av landet. Andra oligarker lierade sig i stället med väst. Deras politiska engagemang har verkat för ett Ukraina som medlem av både EU och NATO. I denna kamp har respekten för lagar, avtal och konstitutionen helt gått förlorad. De styrande har inte dragit sig för att fängsla eller förfölja sina motståndare. Resultatet är sorgligt där folket tvingats se sitt land förvandlats till en av världens mest korrupta och fattiga länder. All förmögenhet och makt finns samlade hos ett fåtal oligarker men inte heller de har kunnat känna sig säkra i sin konkurrens med andra oligarker. Många har därför flyttat delar av sin förmögenhet till västvärlden och skatteparadis.
De oligarker som lyckades köpa billigt eller utnyttja situationen när Ukraina genomförde sina privatiseringar och marknadsreformer är Rinat Akhmetov, Victor Pinchuck, Ihor Kolomoysky, Genniady Bogolyubov, Petro Poroshenko, Dmytro Firtash och Julia Timochenko. Det finns fler men det kanske räcker att titta på dessa.
Rinat Akhmetov (1966)
Rinat har en arbetarbakgrund och är en Tartar och sunnimuslim. Han utbildade sig till ekonom på universitet i Donetsk. På 1980-talet arbetade han som assistent åt en förmögen maffialedare, Akhat Bragin. I samband med Sovjetunionens upplösning köpte han upp fastigheter i Donetsk och när Bragin och hans sex livvakter dödades, år 1995, ökade Rinat sin makt. Verksamheten omfattade även banker.
Han anklagades ständigt för att bedriva brottslighet och efter färgrevolutionen (orangea) 2004 kom hans företagsgrupp under luppen av polismyndigheterna, vilka dock aldrig kunde styrka anklagelserna. Han tvingades att fly till Monaco 2005. När sedan regeringen byttes och Yushchenko kom till makten, år 2005, kunde han återvända.
År 2000 samlade han alla företag inom System Capital Group (SCM) med 500 företag och runt 200 tusen anställda inom verksamheter från råvaror till finans. Enligt vissa uppgifter betalade gruppens företag 23% av alla skatter i Ukraina, år 2018. Företagsgruppen vinner ofta olika anbud och har varit ledande i att anamma västliga påbud som socialt ansvar och uthållighet.
Han anses stå bakom och finansiera partiet, Party of Regions, och blev invald i parlamentet år 2006. Partiet verkar för ett Ukraina med hög regional självständighet. Han har hjälpt de som skadats i stridigheterna i Donbass.
2021 anklagade nuvarande president, Volodymir Zelensky, Rinat för att samarbeta med Putin för att avsätta honom. Zelensky har jagat företagsgruppen genom att anklaga dem för korruption och medieföretagen inom gruppen har anklagats för partiskhet.
Under invasionen 2022 har Akhmetov ställt sig på Ukrainas sida. Hans stora anläggning i Mariupol, Azovstal, är ett fäste för motståndet. Rinat säger att han stannar kvar i Ukraina och förväntar sig en slutlig seger för Ukraina mot Ryssland. Enligt vissa uppgifter har en stor del av förmögenheten försvunnit efter kuppen Euromajdan, år 2014, då hans företagsgrupp kom att aktivt motverkas, till förmån för andra oligarker.
Rinat äger en av Londons dyraste bostäder, äger flera idrottslag och arenor och ägnar sig åt välgörenhet.
Viktor Pinchuck (1960)
Pinchuck utbildade sig till doktor i teknologi och startade en verksamhet inom pipelines. Han kunde som svärson till Ukrainas dåvarande president Leonid Kuchma köpa företaget Kryvorizstal för en bråkdel av dess värde tillsammans med Rinat Akhmetov. Han startade sedan företagsgruppen EastOne. Pinchuck satt i parlamentet perioden 1998 till 2006 och är medlem i flera västerländska tankesmedjor, vän med Clintons samt deltar i WEF.
Pinchuck stämde två andra oligarker, Kolomoisky och Bogolyubov, år 2015, i London på två miljarder dollar men en uppgörelse skedde före domslut. Han anklagades för mutor av Igor Kolomoisky år 2015 i samband med gasbolagets Naftogaz verksamhet.
2016 uttalade han sin åsikt att Ukraina måste stå utanför både EU och NATO och föra samtal med Ryssland för att få fred i östra Ukraina.
Ihor Kolomoisky (1963)
Kolomoisky grundade sin förmögenhet inom bankvärden när Sovjetunionen upplöstes. Hans bank, PrivatBank, var länge en av Ukrainas största innan den försattes i konkurs på grund av bedrägeri där sparare grundlurades på sina insatta pengar (något han förnekar). Han är också den som tillsatt Ukrainas nuvarande president Zelensky.
Efter kuppen Euromajdan, år 2014, var han en ivrig förespråkare för att Porochensko skulle bli president – något som också skedde. Kolomoisky har ytterst goda kontakter med Clinton och Obama. USA:s stora inflytande i IMF gav sedan Ukraina stora lån, varav en tredjedel gick till PrivatBank.
Kolomoisky bedrev i verkligheten, enligt anklagelserna, tillsammans med Bogolyubov, ett pyramidspel där man skickade pengar mellan olika bolag med syfte att luras. Det var inget som IMF brydde sig om. Kolomoisky är stämd i USA och har utretts av FBI för sin verksamhet. En stor del av pengarna förmodas ha slussats vidare till olika skatteparadis. PrivatBank togs över av staten 2016 efter att, påstått, 6 miljarder dollar försvunnit. Staten gick in med motsvarande belopp för att täcka underskottet.
Intressant nog hävdade en tankesmedja, sponsrad av George Soros, att den verkliga ägaren till de största gasfyndigheterna i Ukraina var Kolomoisky genom bolaget Burisma Holdings. Burisma förkommer i samband med skandalerna kring familjen Biden. Han köpte inte bara gas för sina stulna pengar utan också tillgångar i USA, bland annat stora bostadskomplex i Cleveland.
Kolomoisky har satsat stora pengar i Azov-bataljonen, står bakom den radikala Högra sektorn och är helt emot någon överenskommelse med Ryssland vad gäller Donbass. Han har ledande positioner inom judiska lobbygrupper, bland annat ECJC och var tidigare borgmästare i Dnipropetrovsk, en region som är centrum i Ukraina för judiska intressen. Högra sektorn, en radikal nationalistisk rörelse, flyttade sitt högkvarter dit, år 2014. Han är förbjuden sedan 2021 att resa till USA efter anklagelser om bedrägeri. Han har pass både i Ukraina, Cypern och Israel.
Genniadiy Bogolyubov (1962)
Bogolyubov, bosatt i Schweiz, är partner med Kolomoisky i Privat Group. Det finns inte mycket skrivet om honom men anses vara en av de förmögnaste i Ukraina. Han har pass i Ukraina, Storbritannien, Cypern och Israel.
Petro Poroshenko (1965)
Petros pappa (Valtsman) var högt uppsatt tjänsteman under Sovjettiden och ansvarig för ett antal företag. 1993 startade han tillsammans med sin son ett bolag, UkrPromInvest, som kom att tidigt förvärva en rad, tidigare statligt ägda, företag inom livsmedel och fordonsindustrin. Gruppen kallas idag Roshen Group och är det största chokladföretaget i Ukraina med stor export till Ryssland. Poroshenskos smeknamn är Chockladkungen. Inom ägandet finns också en rad fordonsföretag, ett varv och ett flertal medieföretag.
Han kom tidigt in i politiken (1998) och var ledande att skapa partiet Party of Regions (samma parti som Rinat Akhmetov stödde) och var lojal mot den tidigare presidenten Leonid Kuchma. Poroshenko lanserade sedan sitt eget parti, Solidaritet.
Poroshenko arbetade för att få Viktor Yushchenko (gudfar till Poroshenkos döttrar) vald till president, år 2005, efter Kuchma som avgick vid färgrevolutionen 2004. Han blev utsedd av Yushchenko till en position i försvarsdepartementet. 2005 blossade anklagelser upp mellan Poroshenko och Julia Timoshenko vad gäller förvärvandet av statliga tillgångar till underpris. Poroshensko anklagades för att ha underlättat en försäljning av ett metallföretag till Viktor Pinchuk för 8 procent av dess verkliga värde.
Efter ett antal turer ut ur och in i parlamentet blev han president, år 2014, efter det att en kupp, Euromajdan, avsatt den tidigare presidenten Yanukovich. Poroshensko var västvärldens val – presidentceremonin bevittnades av 50 utländska delegationer, däribland Joe Biden. Poroshenko hade som mål att avluta stridigheterna i östra Ukraina och ta tillbaka Krim. Hans eget företag Roshen exporterade stort till Ryssland så en viss återhållsamhet var på sin plats, även om han säger sig ha lagt sina tillgångar i en oberoende stiftelse (enligt vissa uppgifter förvaltad av Rothschild).
2019, efter att Zelensky, blivit president gjordes en räd mot Poroshenksos partihögkvarter och gym. Man påstod sig ha funnit dolda kameror som filmade alla de högt uppsatta politiker och företagsledare som tränade där. Poroshenko anklagades för att ha stulit klassificerad information, skattebrott och penningtvätt. 2021 anklagades han för landsförräderi och att ha stött terroristorganisationer.
Poroshenko är Ortodox kristen.
Julia Timoshenko (1960)
Timoshenko, från en enkel bakgrund, utbildade sig inom teknik och ekonomi och blev doktor år 1999. Efter en kort karriär inom videobranschen blev hon en mellanhand för import av gas från Ryssland, bland annat genom Gazprom. Hon blev snabbt rik och har smeknamnet Gasdrottningen.
Hon gav sig in i politiken tidigt, redan 1996. Timoshenko blev snabbt inflytelserik i parlamentet men startade sitt eget parti, Faderslandet, år 1999. Efter några turer arresterades hon och hennes man år 2000 för gassmuggling. En domstol fann anklagelserna grundlösa. Det skulle dock dröja till 2005 innan alla anklagelser lades ner.
Hon hade en ledande roll i den orangea färgrevolutionen år 2004. 2005 blev hon utsedd till ställföreträdande premiärminister under Yushchenko, en post hon fick lämna redan 2005 efter en rad konflikter. Efter valet 2007 blev hon igen premiärminister.
2009 uppstod en dispyt om gasleveranser. Det handlade om det i Schweiz registrerade bolaget RosUkrEnergo (55% Gazprom / 45% Dmytro Firtash). Timoshenko och Firtash hade båda intressen i gasbranschen. 2010 förlorade hon presidentvalet till Yanukovich.
Nu drogs anklagelserna från år 2000 upp igen år 2010 efter att Viktor Yanukovich kommit till makten. Efter många olika anklagelser befanns hon till slut skyldig av domstol och dömdes till sju års fängelse år 2011. Hon släpptes efter statskuppen Euromajdan år 2014. Timoshenko fick sina domar ogiltigförklarade av Högsta domstolen, år 2014. Hon försökte bli president igen, år 2019, men förlorade mot Zelensky. Hennes parti rönte dock stora framgångar i lokalvalen.
Dmytro Firtash (1965)
Firtash kommer från en enkel bakgrund och startade ett eget bolag direkt efter avklarad militärtjänst. Han flyttade till Moskva under tidigt 1990-tal. Han kom att bli en mellanhand mellan ryska Gazprom och Ukraina. Förmögenheten växte och han diversifierade in i olika områden under paraplyet Group DF.
Han har haft kontroverser med Julia Timoshensko som också ägnade sig åt gasaffärer med Ryssland. Han försökte själv komma in i parlamentet men stödde också Viktor Yanukovichs presidentkampanj år 2010. Enligt västmedia sålde Gazprom gas till underpris vilket gav Firtash stora förtjänster som sedan kunde användas för att stödja ryssvänliga presidentkandidater. Enligt uppgifter ska hans roll ha godkänts av Putin.
Han arresterades i sin bostad i Wien år 2014 efter det att amerikanska myndigheter efterlyst honom för bland annat mutor. Han släpptes en vecka senare mot borgen på en miljard kronor, landets högsta någonsin. Högsta domstolen godkände, år 2019, hans utlämnande men domen har överklagats.
2021 införde Ukraina sanktioner mot honom med anklagelser om att ha stött Rysslands militära förmåga genom titanaffärer i Indien. Samma år beslagtogs en titanfabrik i Ukraina vilken sedan nationaliserades.
Slutsats
Ukraina präglades efter 1991 i allt högre grad av konflikter mellan olika oligarker. Dessa stöttades i sin tur antingen av Ryssland eller USA. Ukrainas geografiska läge och historiska koppling till Ryssland gjorde landet till en naturlig brygga mellan Ryssland och Europa. Ett militärt neutralt Ukraina med respekt för och samarbete både med öst och väst hade, teoretiskt, kunnat gjort Ukraina till ett välmående och rikt land. Nu blev det inte så.
Efter kuppen Euromajdan år 2014, understödd av USA, stod det klart för Ryssland att den ryska flottbasen, Sevastopol, på Krim på sikt var hotat och att de ryskspråkiga östra och södra delarna gick en svår tid tillmötes och de inte bröt med Ryssland, gav upp sitt språk och kultur. Putin agerade direkt i Krim men skulle vänta åtta år till 2022 innan ytterligare militära insatser genomfördes. Oligarkernas öde i nuvarande läge är högst oklart. De har säkert stoppat undan stora summor utomlands, så de klarar sig ändå.
Slut på del 5
