Förra året, 2016, beviljades 150535 uppehållstillstånd. Antalet uppehållstillstånd i januari 2017 är 7562, en ökning med 12,6% från samma period förra året, vilket pekar på en helårssiffra över 150000 i år igen. Fria Sidor har visat att antalet asylsökanden idag utgör endast en mindre del av alla uppehållstillstånd som beviljas. Historiken berättar för oss att för alla som beviljats uppehållstillstånd p.g.a. av asylskäl kommer det ytterligare ca: 2,6 personer som anhöriga, arbetskraft, studerande, o.s.v. Var och en begriper att så omfattande volymer, motsvarande ett nytt Norrköping varje år, kostar enorma belopp. Antalet asylsökanden har i januari 2017 visserligen gått ner till 1958, en minskning med 53% från samma period förra året, men det inte är livshotade flyktingar från ett grannland som kommer, det är ekonomiska migranter, annars hade man inte passerat flera säkra länder på vägen hit. Fria Sidors granskning visar att varje migrant som inte kommer i jobb, kostar 10 miljoner under sin livstid. Vi har redan tillräckligt många arbetslösa. Varför ska vi då ta emot en enda? I detta inlägg ska vi titta lite närmare på kostnaderna. Svenska folket står inför stora ”utmaningar”. Den beräknade skulden för svenska folket för invandringen är 7000 miljarder, 6 gånger den officiella svenska statsskulden.
Redan gjorda investeringar
För att förstå kostnaderna måste vi skilja på rörliga och fasta kostnader. Har du ett stort hus, kan fler bo i det utan att det kostar mer. Ska du betala för dem som bor där tillkommer enbart deras mat och eventuella förnödenheter. På samma sätt är det i landet Sverige. För 30 år sedan, när detta vansinne började på allvar, kom inte så många. De som kom och behövde bostad, skola och sjukvård, kunde enkelt, utan ytterligare investeringar, ta del av svenska folkets redan gjorda investeringar. Precis som dina inneboende, behöver de inte själva betala för bostaden du redan bor i, den investeringen har du redan gjort.
De som kom blev bara ytterligare en elev i skolan, där redan lärare och lokaler fanns på plats, de som behövde sjukvård, blev bara ytterligare en patient, i en redan utbyggd och fungerande sjukvård, med sjukhus, läkare och vårdplatser. De som behövde bostad kunde få ta de som stod tomma och där vi svenskar redan tagit kostnaderna och gjort investeringarna. Endast de rörliga kostnaderna, mat, förnödenheter, o.s.v. syntes i statens budget och belastade svenska folket.
Skillnad på få och många
När de kommer få kan de rymmas inom den infrastruktur svenska folket redan betalat för men när det kommer många, räcker dessa inte till, utan nya investeringar krävs. Staten har försökt lösa detta på olika sätt. Vad gäller bostäder har man låtit de som kommit få bosätta sig på landsbygden eller i områden, miljonprogrammen, där det fanns tomma bostäder.
Inom sjukvården har man, under de senaste 30 åren, dragit fördel av att 40-talsgenerationen arbetade, de var inte i en ålder då de krävde mycket sjukvård, dels trängt undan svenska folkets gratis sjukvård, som idag, inte sällan tagits över av privata aktörer. Vi betalar således två gånger, privat genom arbetsgivaren eller egen försäkring och via skattsedeln.
Inom skolan har man löst det genom att, också där, ett stort antal privata alternativ vuxit fram, dit många svenska barn idag söker sig. I dessa skolor behövs det betydligt färre skolpersonal, eftersom eleverna är mer studiemotiverade, vilket hållit ner kostnaden för svenska elever. Man har också hållit nere kostnaden genom att låta lärarlönerna, de senaste 30 åren stagnera, i relation till den allmänna löneutvecklingen. Detta i sin tur innebär, med nödvändighet, att vi inte längre har nyautexaminerade lärare med hög kompetens, som har ett marknadsvärde också inom andra samhällsområden.
Tiden kommer ikapp
Det går ett tag att hålla nere kostnaderna genom att tränga in de som kommer inom den befintliga infrastrukturen, men var och en förstår att med tiden, som idag när det kommer lika många som en mellanstor svensk stad, varje år, det krävs nyinvesteringar. Dessa kostnader som nya sjukhus, nya bostäder, ny infrastruktur, o.s.v. syns aldrig i någon budget vi kan hänföra till invandringen.
Något annat sker nu också. Den låga belastning 40-talisterna haft på sjukvård och omsorg de tre senaste decennierna har nu bytts till dess motsats. De kommande åren kommer ökade sjukvårds- och omsorgskostnader att uppstå samtidigt som allt högre kostnader för invandringen, med full kraft, slår in mot Sverige. Det är inte utan orsak Magdalena Andersson berättar för oss att vi kan glömma ett lägre skattetryck i framtiden.
Sverige står nu inför enorma ”utmaningar”. Låt oss försöka kvantifiera dem nedan.
Ekonomiska effekter av invandringen
Vi kan mäta kostnaderna för invandringen genom att titta på budgeten, dessa kostnader är enbart de direkta och berör enbart dem som nyligen invandrat. Ett mer korrekt sätt att titta på kostnaderna är att se på alla effekter, kostnader och intäkter, i hela samhällsekonomin per år. Det allra mest rättvisande sättet att se på det är för hela samhället över en beräknad livstid. Livstidsberäkningar fångar upp vad vi kan förvänta oss för kostnader när vi låter någon få uppehållstillstånd i Sverige, förväntad sysselsättningsgrad, framtida sjukvårdskostnader och pensionskostnader.
Kostnadsberäkningar
Beräkningarna är främst känsliga för antaganden vad gäller sysselsättningsgrad. Politiker kommer alltid fram till att invandringen inte kostar något. Skälet är att de antar att de kostar bara nu men att när de sedan kommer i arbete, då blir de veritabla vinstmaskiner för vårt samhälle. Problemet är att den historiska erfarenheten visar oss att sysselsättningsgraden är väldigt låg och har så varit, stabilt, sedan 90-talet början. Enligt Tino Sanandadji var andelen utomeuropeiska invandrare som inte arbetade i början på 90-talet ca: 50%. Det har, enligt honom, inte ändrats utan är samma idag.
Politikernas, och deras köpta ekonomers, antaganden bygger således inte på verkligheten. Enligt dagens svenska statistik är du sysselsatt om du t.ex. är i arbetsmarknadsåtgärd och bara arbetar 1 timme i veckan. På så sätt ”trollar” man bort arbetslösheten och visar upp siffror som inte stämmer. Erfarenheten från Sverige visar att det är svårt att få arbete t.o.m. för svenska ungdomar med gymnasieutbildning. Det är ännu svårare för invandrare utan gymnasieutbildning. Idag ställs relativt höga krav på social förmåga och utbildning för att få ett arbete i Sverige. Ca: 83% av svenskarna är sysselsatta.
Forskare gör också olika antaganden vad gäller utnyttjandegraden av sjukvård, försörjningsstöd, rättsväsendet, o.s.v. De direkta kostnaderna känner vi ganska väl men det är när vi ska anta utnyttjandegrad, precis som för sysselsättningsgraden, som resultatet av beräkningarna kan skilja sig åt. Politikernas ekonomer utgår nästan alltid i sina beräkningar från att invandrare utnyttjar välfärden och belastar rättsväsendet i samma grad, eller lägre, än svenskar. Här vet vi också att detta inte stämmer. Exakt statistik är, tyvärr, svår att få fram eftersom det i Sverige idag är förbjudet att föra statistik om etnicitet.
De mest seriösa svenska beräkningarna
Den som i Sverige gjort det mest seriösa försöket är Jan Tullberg. Han är fristående från myndigheterna och docent i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Beräkningarna och antagandena känns trovärdiga, väl avvägda och försiktiga. Han kommer fram till att för år 2013 den totala kostnaden per år är minst 250 miljarder kronor. Av detta är 125 miljarder direkta kostnader och lika mycket s.k. undanträngningseffekter.
Undanträngningseffekter
När ekonomer, betalade av staten, beräknar vad alla nyanlända invandrare bidrar med ser man på vad de tjänar som individer. Startar en invandrare en kiosk och där säljer tidningar och godis, tillgodoräknas det honom som en inkomst. Detta sätt att se på det är felaktigt. Det beror på att ur samhällets synvinkel förlorar livsmedelsbutiken bredvid, som säljer exakt samma saker, lika mycket. Ett fruktstånd utanför samma butik, är ingen vinst för samhället, eftersom vi kan förmoda att man då får minskad fruktförsäljning i butiken. Ett arbetstillfälle har skapats men ett har då också försvunnit. På motsvarande sätt kan vi se det om en arbetslös invandrare tar ett arbete som en svensk lika väl kunde fått. Så länge det finns svenskar som söker arbete, är det ingen vinst med invandrare som söker samma arbete.
Utgår vi från Jan Tullbergs beräkningar torde den årliga samhällskostnaden, idag 2017, vara minst 300 miljarder.
Livstidsberäkningar
Norge tog fram en livstidsberäkning år 2013. Där ingår alla icke-västliga invandrare. Kostnaden beräknades till 4,1 miljoner norska kronor per icke-västlig invandrare. Den framtida skulden för icke-västliga invandrare, bara för ett enda år, var 63 miljarder. För perioden 2015-2100 kan, beroende på vilka antaganden som görs om framför allt sysselsättningsgrad och framtida storlek på invandringen, den totala skulden beräknas till 1200 – 2900 miljarder norska kronor. Den norska oljefonden, där Norge fonderar vinsterna från sin olja, uppgår till ca: 7500 miljarder norska kronor år 2016.
Räknar vi med att 70% av de uppehållstillstånd som Sverige beviljat sedan 1980 är icke-västliga invandrare, ca: 1,5 miljoner personer, blir skulden för Sverige, om vi utgår från de norska beräkningarna, motsvarande 6150 miljarder kronor. Då ingår bara de som redan kommit.
I Norge har man också beräknat vad en syrisk flykting kostar och där kom man fram till en siffra på 7 miljoner norska kronor per flykting. Sverige har gett uppehållstillstånd till ca: 154475 Syrier fram till 2016. För Sveriges del innebär detta en total skuld för bara denna grupp, om vi utgår från de norska beräkningarna, på totalt 1100 miljarder kr.
I Sverige har ingen, vad Fria Sidor känner till, livstidsberäkning gjorts, annat än för vad en rom beräknas kosta samhället om den inte kommer i arbete. I en utredning, tillsatt av Maria Leissner (FP) med syfte att visa på betydelsen att få dem i arbete, kom man fram till att kostnaden per rom under en livstid var ca: 11 miljoner kr. För samtliga romer, då ca: 50000, varav endast 20% hade sysselsättning, blev det en livstidskostnad på 560 miljarder.
Sammanfattning
När Sverige skulle bli en mångkultur kunde de lägre antal som då kom rymmas inom den befintliga infrastrukturen – den svenska folket redan betalat för. Idag, 30 år senare, har dessa kostnader spridits inom samhällets alla områden och vi ser dem därför inte lika enkelt.
Kostnaderna finns där ändå och det som svenska folket, i eget arbete, skapat de senaste 30 åren har inte kommit dem till del, i form av lägre skatter och ökad välfärd, det ekonomiska utrymmet har använts för att finansiera invandringen.
Nu håller det inte längre. Sverige faller nu samman under denna tyngd. Kostnaderna skenar samtidigt som 40-talisterna nu kräver allt mer av sjukvård och omsorg. Trots att vi svenskar betalat allt två gånger, dels genom privata försäkringar, dels genom skatten ser vi inom område efter område ett, närmast, totalt haveri. Det har, tyvärr, bara börjat.
Försöker vi uppskatta de kostnader vi nu dragit på oss, för politikernas godhet, under press från de internationella globalisterna och svensk media, motsvarar det ca: 7000 miljarder i skuld för de senaste decenniernas invandringshaveri. Fria Sidor bedömer att siffran är för låg men kan fungera som en indikation på vad våra politiker försöker dölja för oss. Vi ska ställa detta i relation till den svenska officiella statsskulden som idag är motsvarande 1350 miljarder kronor.
Denna skuld, 7000 miljarder, ska inte tolkas bokstavligt – den syns inte på något konto. Den representerar ett mått på vad vi nu står inför och vilka åtaganden vi redan idag har tagit på oss. Uppskattningen är mot bakgrund av vad de norska forskarna kommit fram till vad gäller Norge rimlig men troligen för låg. Tyngden av detta massiva åtagande kommer, obönhörligt, att år för år pressa upp det svenska skattetrycket, begränsa tillgången till välfärd inom samhällets alla områden och öka den svenska officiella statsskulden.
Först rymdes allt inom befintlig infrastruktur, sedan har man höjt skatterna då man behövde nya investeringar, där är vi idag. Nästa steg blir ett antal skatteåterställare, ytterligare högre och nya skatter och till sist, ofrånkomligen, en ökad svensk officiell statsskuld.
Inget utvecklat land med utbyggd välfärd har tidigare försökt sig på att öka sin befolkning med invandrare, främst från MÖNA, med 25%. Det är ett experiment där svenska folket är borgenärer, framtida generationer svenskar är de som får bära bördan. Räkna således inte med lägre skatt i framtiden. Din tillgång till välfärd och offentlig pension lär vara begränsad. Du kommer att behöva jobba hårt för att finansiera ”godheten”. Du gör klokt i att redan nu se om ditt eget hus på alla sätt du kan. Skaffa dig en attraktiv utbildning och gör dig attraktiv på arbetsmarknaden. Lär dig språk. Stoppas inte detta vansinne nu, har du då, som en sista utväg, alltid möjlighet att lämna det sjunkande skeppet, något inte ett litet antal svenskar lär fundera på i skrivande stund. Varje skattebetalande svensk familj kan då lämna en skuld, motsvarande 1,5 – 15 miljoner, bakom sig, beroende på inkomst.
Paradoxalt nog är de ofta de familjer med högst inkomst som stöder den nuvarande politiken. De är också de som, genom sina höga skatteinbetalningar, borgar för den högsta skulden och betalar in mest för invandringen. Ordet borgerlighet fick så plötsligt en helt ny innebörd. Fria Sidor blir inte klok på svenska folket.
Not: Ingen av de som länkats till ovan eller omnämns har något samröre med Fria Sidor. De beräkningar som inte är länkade till är Fria Sidors egna.
