I detta inlägg ska Fria Sidor närmare granska det i Sverige i hög grad bortglömda mordet på Folke Bernadotte. Vem var han? Vad gjorde han? Varför dödades han? Vilka lojaliteter fanns och varför är hans minne i Sverige så nedtonat? En svensk hjälte vi kan vara stolta över som hjälpte tiotusentals krigsfångar att undslippa en förmodad död i ett sönderbombat och funktionsodugligt Tyskland i andra världskrigets slutskede.
Bakgrund
Folke Bernadottes (1895-1948) farfar var Oscar II och hans pappa bror med Gustav den V. Han växte upp under kärleksfulla förhållanden. Efter studentexamen blev han kavallerist. P.g.a. sjukdom fick den militära banan avslutas 1927. Han gifte sig med dottern till en amerikansk miljardär, Estelle Manville. Med förmögenheten kunde de köpa Dragongården på Djurgården och han skulle sedan bli affärsman. Han var en godhjärtad man, i ett lyckligt äktenskap, som upprördes starkt av orättvisor. En bild framtonar att han, som så många andra av den äldre stammen, var en principernas man och kom därför att inte till fullo inse att världen inte bryr sig om vem som har rätt eller fel, bara vem som har makt.
Det politiska läget på 30- och 40-talet
Han hade som många andra i Sverige inom de högre skikten både släkt och vänner i Tyskland och var medlem i den Tysk-Svenska Föreningen, vars mål var att främja kulturellt och ideellt utbyte mellan länderna. Det fanns i Sverige vid denna tid inom många delar av, kyrkan, arbetarrörelsen och borgerligheten en djup misstro mot Bolsjevismen. Sverige var ingalunda en enad nation i frågan om var man skulle stå i den maktkamp som sedan kom att utspela sig. Därför förblev Sverige också neutralt. Helt klart, utan minst tvekan, kan fastslås att han under inga omständigheter sympatiserade med de gärningar som det tyska folket senare kom att anklagas för.
Utväxlingen av krigsfångar
Han blev 1943 utnämnd till vice ordförande för Svenska Röda Korset. Enligt Genèvekonventionen ska svårt skadade krigsfångar kunna utväxlas och 1943 iscensatte Internationella Röda Korset en sådan utväxling. Folke Bernadotte fick uppdraget att genomföra utväxlingen. Han visade sig mycket duglig och entusiastisk för uppgiften. Han genomförde ett antal och utarbetade sedan en plan hur man skulle kunna hjälpa, främst skandinaver, som internerats i Tyskland så de slapp gå en säker död till mötes i krigets slutskede 1944.
De Vita Bussarna
Folke Bernadotte kom att inspireras av Raul Norling som räddat 5000 franska soldater från att bli internerade då Tyskland intog Paris. Han hade försökt få ryska krigsfångar fria men misslyckats. För att lyckas var han tvungen att förhandla med tyskarna som vid denna tid, på goda grunder, om inte förr, nu var väl medvetna om vilken fienden var. Det kom att bli Himmler som skulle vara vägen in. Det var ett politiskt spel där man var rädd för att svensk media skulle utmåla varje kontakt med tyskarna som en ursäkt från deras sida att komma i bättre dager, nu när de helt säkert skulle förlora. Samtidigt gällde det att över huvud taget få tyska ledningen att bry sig om denna fråga. Man var fullt upptagen med kriget. Varför skulle man riskera att ha bussar och Röda Korset mitt i stridslinjen? Kunde man vara säker på att de var neutrala?
Man kom överens om att som ett första steg samla ihop krigsfångarna till ett läger, Neuengamme, i närheten av Hamburg. Röda Korset hade dock varken utrustning eller bemanning för uppgiften men den svenska regeringen ställde båda till förfogande genom den svenska militären. Nu började en operation där man åkte kors och tvärs i ett Tyskland mitt i brinnande krig. Operationen var inte riskfri eftersom de allierade i princip sköt och bombade allt som rörde sig på tyskt territorium. Hur många som räddades är inte klarlagt men uppgifterna rör sig mellan 15000 och 30000 personer.
Folke Bernadotte var ingalunda ensam i denna hjälpinsats men spelade en helt central roll i den. Folke Bernadotte har förtjänat att hyllas och hedras i Sverige, minst lika mycket som Raul Wallenberg, men han kom att uppfattas som ett hot av sionisterna, när han var FN’s utsände medlare mellan araber och sionister. Han inte bara kom att dödas av sionisterna, deras inflytande har också gjort att hans insatser för mänskligheten, i Sverige, inte har kommit att ägnas någon större uppmärksamhet, än mindre en framskjuten placering som en svensk folkhjälte. Det finns inget centralt placerat framträdande minnesmärke av honom i Sverige.
FN’s medlare i Palestinafrågan
Han utsågs 1948, med sin bakgrund i Röda Korset och de Vita Bussarna, att vara medlare mellan araber och sionister i Palestinafrågan. Troligen var hans ärlighet, objektivitet och principfasthet en belastning, då han sannolikt inte till fullo insåg vilka krafter han skulle komma att utmana. Han trodde på människans goda egenskaper och insåg inte tillräckligt att i världen finns både goda och onda människor. Människor som är beredda att göra vad som helst, oavsett metod, för att nå sina mål.
Palestina och sionisterna
En kort bakgrund är på sin plats. Sionisterna hade redan i mitten av 1800-talet börjat planera för en judisk stat i Palestina. Många assimilerade judar i västvärlden var emot detta men i samband med den stora förflyttning av judar från Ryssland som skedde i slutet av 1800-talet kom sionismen att allt mer få gehör. Tanken var att, eftersom judar anser sig alltid varit förföljda, så skulle en egen stat lösa problemet om alla flyttade dit, vilket de flesta inte alls var villiga att göra, då, eller nu.
Problemet var att, även om man bott där för 2000 år sedan, så var det andra som nu bodde i Palestina. Här kan vi säga att det rådde två diametralt olika ståndpunkter. Sionisterna som med alla tillgängliga medel, inklusive terrorism, hävdade rätten till Palestina som en judisk stat, å ena sidan, och araberna som menade att det under inga omständigheter kunde falla på FN att bestämma att ett folk skulle förflyttas för att ge plats för ett annat.
Vi vet att efter första världskriget fick ”judarna ett hem” i Palestina genom Balfourdeklarationen. Turkarna var nu borta och britterna hade mandatet över Palestina. Det var dock aldrig, från brittiska folkets sida, avsikten att staten skulle bli judisk. Efter andra världskriget kunde man sedan, med stor hjälp av hänvisning till ”förintelsen”, få världens sympatier för sin judiska stat.
FN’s generalsekreterare var vid denna tid Tryggve Lie som hyste stora sympatier för sionisterna, inte minst för deras öde under andra världskriget.
Storbritannien hade nu utkämpat två världskrig och man var en kolonialmakt i upplösning. Önskan om att fortsätta sitt mandat i Palestina var på avtagande och man orkade inte heller med att ständigt utsättas från press från sionisterna, dels på hög nivå, dels genom terror på gatunivå. Man beslöt sig därför att helt avluta sitt mandat, sin förvaltning och översyn av Palestina.
Sionisterna hade starkt stöd i USA men också i Sovjetunionen. Många sionistiska ryssar hade utvandrat till Palestina och i landet fanns vid denna tid en stor hängivenhet för Marxismen. Stalin hade inte haft någon framgång för sina socialistiska idéer i arabvärlden och en naturlig partner blev därför, vid denna tid, de marxistiska sionisterna.
Uppdraget
Uppdraget som medlare var inte lätt. Det skulle föra för långt att gå in på den delen här utan det räcker med att konstatera att Folke Bernadotte var i färd med att presentera sitt förslag till fredsplan som byggde på tre delar
a) Jerusalem skulle internationaliseras och inte vara enbart judisk b) Negevöknen skulle tillfalla arabsidan c) alla fördrivna flyktingar skulle tillåtas återvända till sina hem
De två första punkterna a) och b) skulle troligen ha varit möjliga för sionisterna att acceptera men punkten c) en omöjlighet eftersom det i praktiken skulle omöjliggöra en judisk stat. Skulle palestinierna få återvända var det en given utgång att med tiden skulle Palestina igen komma att domineras av araberna, såsom var fallet innan sionisterna bestämde sig för att kolonisera landet.
Mordet
Det är idag en öppen ”hemlighet” att Folke Bernadotte mördades för sin fredsplan. Sionisterna hade ursinnigt attackerat och hetsat mot honom och fredsplanen och judarna i Palestina, hög som låg, såg planen som ett förräderi mot deras strävanden.
I Sverige var läget svårt. Dels fanns starka sympatier med sionisterna, främst från socialistiskt håll, dels med judarna för ”förintelsen”. Samtidigt var man upprörd eftersom det fanns starka misstankar, inte bara att sionister utfört dådet, vilket närmast är en självklarhet, utan för att israeliska myndigheter inte gjorde något för att få tag på de skyldiga. Sverige kom till följd av mordet att dröja något med att erkänna Israel, vilket man till slut ändå gjorde, i praktiken, år 1949.
Folke Bernadotte mördades den 17 september 1948 med en kulspruta som stacks in i bilen när han färdades i en konvoj i Jerusalem, endast 100 meter från Sternligans högkvarter. I bilen mördades också den franske FN-observatören och översten Sérot. Det skedde då konvojen vid en kulle stoppats av en backande bil som hindrade framfarten. Ut klev så ett antal sionister som lugnt och metodiskt letade upp bilen, krossade rutan och stack in kulsprutan.
Exakt vem som mördade Folke Bernadotte kanske aldrig kommer att kunna bevisas men många av varandra oberoende forskare pekar på organisationen LEHI, Sternligan. Den som ledde attacken var troligen Yitzhak Yezernitsky, senare Yitzhak Shamir. Han gjorde sedan snabb karriär i Knesset, blev Knessets talesman, utrikesminister och premiärminister.
Förtjänar inte Folke Bernadotte också ett torg i centrala Stockholm uppkallat efter sig?
