Ärligt talat om allt stod rätt till i Sverige skulle då inte allting bli lite bättre varje år? Ta kriminaliteten som ett exempel. Politikerna har så länge det går att minnas, varje år, sagt hur mycket de kämpar för att få ner den men ändå blir vi inte tryggare, ändå ökar brotten, o.s.v. När vi granskar statens utgifter finns det många områden där vi förväntar oss en naturlig utgiftsökning till följd av inflation och högre löneläge. Samtidigt finns det områden där vi skulle förvänta oss att, om vi hade politiker som brydde sig om oss, vi inte skulle se några ökningar. Utgiftsområde 4, Rättsväsendet, är ett sådant. Visserligen är det bra med rejäla löneökningar för alla som jobbar där men samtidigt skulle vi se allt färre brott för varje år, vilket skulle motverka kostnadsökningarna. Politikerna ställs dock aldrig till svars av väljarna för vad de gör långsiktigt, de bara bedöms på vad de lovar tre veckor innan valet. Sedan glöms allt bort tills det är dags för nya löften efter fyra år. Skulle vettiga politiker fått styra Sverige de senaste 50 åren, kanske vi inte hade haft någon brottslighet alls att tala om? Det finns idag metoder att tidigt fånga upp vilka som riskerar att hamna snett men i dagens samhälle har vi inte resurser för detta, endast att släcka uppkomna bränder. Kostnaderna för Rättsväsendet går därför åt fel håll, de formligen har exploderat från 20 till 40 miljarder perioden 1997 till 2015. Fria Sidor ska granska varför?
Den anmälda brottsligheten ökar
Innan vi granskar utgiftsområdet mer i detalj är det viktigt att ta in att de anmälda brotten har ökat sedan vi började mäta dem 1975. Nu hanterar inte rättsväsendet enbart brott utan också många andra ärenden, t.ex. tvistemål, men hälften av vad man sysslar med på Sveriges domstolar är relaterat till olika brott. En stor del av polisens arbete också. Kriminalvården handlar uteslutande om brott. Således beror en stor del av utgifterna inom detta område på brottslighet. Nedan anmälda våldsbrott och sexualbrott perioden 1975 till 2010/2011. Någonting har ju hänt här som inte bara kan viftas bort.
Generellt har det skett en fördubbling under den period Fria Sidor här undersöker, 1997 till 2015.
Fyra stora områden
Istället för minskade kostnader ser vi mer än en fördubbling på 18 år, från 20 till 40 miljarder. Det är nästan en dubbel så hög kostnadsökning som inflationen varje år. De största orsakerna till detta är Polismyndigheten, en ökning med 10 miljarder, från 10,8 till 20,7 miljarder, Kriminalvården, en ökning med 4 miljarder, från 3,8 till 7,8 miljarder, Sveriges domstolar, en ökning med 2,4 miljarder, från 2,9 till 5,3 och Rättsliga biträden, ökning med 1,7 miljarder, från 0,8 till 2,5 miljarder.
Rättsliga biträden
Man påstår från officiellt håll att brottsligheten i Sverige inte har ökat. En intressant fråga att ställa är då varför kostnaden för dessa ökat och är 3 gånger så hög 2015 (2,5) som 1997 (0,8). Det kan väl inte enbart vara höjda arvoden till ombuden? Här får vi en indikation på att det vi ser i antalet anmälda brott har en koppling till kostnadsökningarna.
Sveriges domstolar
Kostnaden för Sveriges domstolar har ökat från 2,9 till 5,3 miljarder, 2,4 miljarder, perioden 1997 till 2015, en ökning med 82%. Ärendena på våra tingsrätter och förvaltningsrätter (tidigare länsrätter) har ökat med ca: 20% under perioden. Denna ökning tycks ha hanterats genom ökad produktivitet eftersom, förutom sammanslagningar till större tingsrätter och förvaltningsrätter, antalet anställda är förvånansvärt konstant över tiden. Fria Sidor blir orolig att läsa att man redan för 20 år sedan började fokusera på produktivitet inom domstolsväsendet, således ska ett ärende inte ges den tid det kräver utan ”hanteras”. Produktivitet är något helt annat än kvalitet, det vore betydligt mer intressant om domstolarna hade ägnat sig åt att mäta kvalitet, inte produktivitet.
Det infinner sig hos Fria Sidor en känsla av cynism. Sveriges domstolar rapporterar om mål för effektivitet och produktivitet, för jämställdhet och mångfald men det känns mer som ett meningslöst spel för galleriet. Var finns själen och hjärtat? Var finns fokus på och diskussionen om vad vi kan lära oss från alla dessa tragedier? Varje mål är i sig en guldgruva för samhället att dra lärdom av för att, om möjligt, kunna förhindra en upprepning i framtiden. Men någon återkoppling finns inte. Här handlar det om att ”hantera” och ”bocka av”.
En titt på personalstatistiken visar att den största ökningen av antalet anställda, från ca: 5400 till 6833, går att hänföra till förvaltningsrätterna som hanterar migrationsfrågor och som nu dykt upp och tagit plats. Vi har de nya migrationsdomstolarna och migrationsöverdomstolen. Ökningen förklaras således av allmän löneökning för domstolsanställda, ca: 25% ökning i inkomna ärenden, både till tingsrätten och förvaltningsrätterna samt de nya domstolarna inom migrationsområdet.
Polismyndigheten
Varje val avsätter politikerna i sina utspel miljarder till fler poliser och högre polislöner. Det har blivit fler poliser i Sverige. Perioden 1997 till 2015 ökade antalet från 16783 till 28264, en ökning med 68%. Eftersom hela utgiftsområdet, Polismyndigheten, ökat 100% under samma period, från 10,8 till 20,7 miljarder, så måste kostnaden per anställd ha ökat betydligt mindre. Den genomsnittliga lönen för en polis är 27.000 år 2015. Motsvarande lön 1997 var 21000, således en ökning på 28% under 18 år eller 1,4% per år, det motsvarar inte ens den allmänna kostnadsökningen under perioden. Skulle lönekostnadsutvecklingen ha motsvarat den allmänna skulle ökningen varit minst det dubbla och kostnaden för polismyndigheten var 7 miljarder högre. Det är tragiskt att se hur illa man behandlar svenska poliser. I ett utvecklat land som Sverige ska alla kunna leva bra på sin lön. Så här ska det inte få se ut. Märkligt att någon alls vill bli polis idag. Kan omöjligt vara de bästa som idag lockas till detta yrke.
Tyvärr räcker det inte med att öka antalet poliser med 68% om antalet brott ökar betydligt mer än så(se ovan). Antalet anmälda brott för misshandel, våld och sexualbrott har samtidigt fördubblats under samma period. Det betyder att vi fått sämre betalda poliser som ska hantera fler brott per polis. Det intressanta här är att vi inte ser ökningen i antalet anmälda brott leda vidare till fler prövningar i domstolarna eller fler på våra anstalter. Den 100% ökning i anmälda vålds- och sexualbrott har inte lett till varken fler dömda eller fler på våra anstalter. Någonting händer på vägen. De anmälda brotten bara försvinner bort någonstans. Den hårdhänta hanteringen av resurserna till polisen är en huvudförklaring. Det som inte tar sig förbi polisen når varken domstolen eller kriminalvården.
Även inom polisen har man sedan ett par decennier talat om produktivitet och börjat mäta hur mycket man gör som att denna verksamhet handlade om kvantitet inte kvalitet. Det är något som skrämmer med detta. Känslan är, utan att kunna bevisa hypotesen, att man inte vill ha välbetalda, hängivna och omutbara poliser som i tillräckligt antal ser till att rättsstaten upprätthålls. Pressas polisen dels av allt fler ärenden, tuffare arbetsförhållanden och låga löner vilket inte lockar de bästa att stanna kvar, då fungerar man som en grindvakt så att så få ärenden som möjligt tar sig vidare in till våra domstolar och sedan till fällande dom. Resurser finns dock i överflöd att bevaka och störa nationalister.
Kriminalvården
Trots att vi har olika straffrabatter i Sverige vilket gör att kriminella inte sitter så länge exploderar kostnaderna för Kriminalvården, från 3,8 till 7,9 miljarder, drygt en fördubbling på 18 år. Varför?
Allt inom kriminologi är förvirrande och svårtolkat. Studerar vi statistisk ser det ut som att, trots att kostnaderna dubblats under perioden, antalet som är i anstalt eller strafftiderna inte har ökat under perioden. Vi vet att antalet anställda ökat från ca: 7500 till 10000, ca: 33%. Antalet personutredningar har ökat runt 30% och häktesplatserna har ökat ca: 35%. Någon exakt lönestatistik har inte Fria Sidor hittat men löneökningen för den största gruppen anställda, kriminalvårdare, ser ut att vara från 16,5 till 22,5, eller 35% perioden 1997 till 2015.
Vi ser att kriminalvården gynnats av att domstolarna någon gång på 2000-talet ändrade synen på narkotikabrott. Narkotikabrotten står för ca: 50% av alla fängelsedomar. Tidigare ledde även relativt ringa narkotikabrott till långa fängelsestraff men sedan ändringen av praxis har allt fler nu kunnat hamna i frivården där kostnaden är en bråkdel mot de som sitter på anstalt. Det är väl jättebra om inte fler sitter på anstalt eller behöver befinna sig inom kriminalvårdens hägn men beror det på att de som borde vara där inte kommer dit eller på att det inte skett någon ökning av brottsligheten de senaste 20 åren? Kommer vi någonsin att få detta utrett på ett opolitiskt, opartiskt och hederligt sätt?
Slutsats
Rättsväsendet är ett område där det finns anledning till en ny politik. Som vanligt i vårt system, finns ingen som tänker långsiktigt, lär sig av det som skett och tar de obekväma besluten. Vi vet att minst 50% av alla längre fängelsestraff involverar förövare med utländsk bakgrund. När denna andel ökar kan vi förvänta oss att det ska begås fler grova brott. Ett enkelt sätt att långsiktigt få ner kostnaden för svenskt rättsväsende är därför att stoppa migrationen av asyl- och anhöriga samt att återupprätta det inre och yttre gränsskyddet. Det fungerar, tyvärr, inte att ha bostaden eller bilen olåst längre, inte heller Sverige bör har olåsta öppna dörrar och fönster.
Ett viktigt förslag är att se varje polisärende, varje mål i våra domstolar som något att lära sig av. Vad är det som hänt, vad har gått fel, varför och hur ska vi organisera samhället och agera för att, om möjligt, hindra att det kommer fler liknande ärenden? Så verkar det nuvarande systemet inte alls fungera. Man tar det som når polisen och våra domstolar som, något externt, något som bara finns där och som ska hanteras med största möjliga produktivitet och kostnadsmedvetenhet. Det är lika korkat som att varje år släcka samma brand utan att någonsin ställa sig frågan varför den uppstår från första början?
Med detta synsätt blir det naturligt att man ser det som positivt om en flicka/pojke inte trycker på för att anmäla ett våldtäktsförsök, om man kan ge parkeringsböter istället för att besöka den farliga familjen som hotar, om vissa brott, som t.ex. bostadsinbrott, helt enkelt bara skrivs av, om mindre tillgreppsbrott helt enkelt ses som en del i det ”nya Sverige”. Ett inbrott kunde tidigare utredas och vara en stor sak på din gata, idag har vi alla snart haft inbrott, inget att göra någon större sak av. Sådant vi idag får lära oss att leva med, eller hur?
Bilden blir efter denna analys mer tydlig. I samhällsområde, efter samhällsområde, ser vi att vi klarar av endast de allra viktigaste. Så blir intrycket också inom detta område, Rättsväsendet. Kostnaderna exploderar men de räcker ändå inte till för alla behoven, än mindre att långsiktigt vända någon trend. De allra grövsta brotten hanteras fortfarande av systemet men någon återkoppling så att vi långsiktigt får ner dessa kostnader genom att stoppa orsakerna finns inte. Istället försöker man med alla medel att hantera allt med de allt snävare budgetar man har, i relation till det växande problemen. Vad gäller polisen och rättsväsendet helt enkelt genom att i hög grad se till att de brott som anmäls aldrig tar sig vidare för åtgärd. Den ökade oro svenskar känner, ökningen i antalet anmälda våldsbrott och den otrygghet allt fler upplever sopas på så sätt under mattan och finns helt enkelt inte längre. De ansvariga blundar och tittar bort. Den som påpekar missförhållanden eller påtalar sanningar får räkna med att omgående lämna sin tjänst. Konformismens och tysthetens kultur gör nu att vi låst in oss på en kurs mot förfall.
