Det finns mycket att skriva om, inte minst vad gäller plandemin, skador från injektionerna och den helt verklighetsfrämmande och absurda utveckling vi ser, framför allt i västvärlden. Kriget mellan Ryssland och Ukraina dök upp som en akut fråga att sätta sig in i. Det finns oerhört många aspekter och lager i denna konflikt samt betydligt fler frågor att granska men detta måste ändå, för en tid, bli den sista delen i denna granskning. Istället för att dela upp den sista delen i två delar blir det ett något längre inlägg.
Det kristna spåret
På många sätt går konflikten mellan Ryssland och Europa/Nordamerika att spåra ända tillbaka till splittringen av kristendomen mellan den katolska kyrkan, med bas i Rom och den ortodoxa, med bas i Konstantinopel (idag Istanbul).
Den ortodoxa kyrkan fanns i Konstantinopel fram till 1453 då turkarna till slut tog över staden, detta efter århundranden av minskat inflytande. Den ortodoxa kristna traditionen togs över av Ryssland som bevarat den, med undantag för Sovjetunionen. Putin har strävat efter att återuppliva ortodox kristendom sedan 2000 genom att varje år finansiera hundratals restaureringar och nybyggnationer av kyrkor i Ryssland.
I väst dominerade först katolicismen, vilken sedan splittrades efter en sydlig breddgrad där de i söder (Spanien/Italien) samt de före detta kolonierna i Sydamerika höll fast vid Katolicism samtidigt som Martin Luther i norra Europa under 1500-talet, banade väg för protestantism – något som sedan spred sig till Nordamerika.
Idag anser många att både katolicismen och protestantismen infiltrerats och korrumperas medan den ortodoxa kyrkan är betydligt mer trogen de ursprungliga kristna traditionerna.
Två motkrafter
Samtidigt som Västeuropa genomlevde Renässansen, Upplysningen och den franska revolutionen (statskuppen), var Ryssland under Tsartiden i expansion och erövringar. I väst skedde en liknande expansion med Napoleonkrigen (1803 – 1815) men som Ryssland satte stopp för. Vårt svenska landområde Finland blev efter det ryskt i hundra år.
Under Tsar Nikolaj I utkämpades Krimkriget, runt år 1800, där väst stödde turkarna. Ryssland strävade efter att expandera mot religiöst viktiga områden i Palestina och var överlägsna turkarna men som på grund av stödet från väst kunde hålla tillbaka anfallen. Detta stöd hindrade inte bara Ryssland utan gjorde att turkarna, med hjälp av väst, kom i besittning av stora områden i Europa som Rumänien, Bulgarien, Bosnien, Serbien, Kroatien och Grekland. Turkiet accepteras idag av NATO av ett enda skäl – att bestrida Ryssland.
Västvärlden, eller mer precist maktcentrumet City of London, hade inget emot att stödja turkarna som hindrade Ryssland att nå Palestina, eftersom de främst var en kraft mot just Ryssland. Väst kom sedan att i slutet av 1900-talet understödja Japan mot Ryssland men också att helt vända på klacken och attackera turkarna, de tidigare anförvanterna, med syfte att komma i besittning av Palestina för att ge landet till de så kallade judarna (egentligen ashkenaser). Palestina var viktigare för judiskt inflytande än lojaliteten med turkarna eftersom Palestina kunde bli judiskt om turkarna förlorade.
Varifrån kommer detta kompakta och ständiga motstånd mot Ryssland?
I allt väsentligt kommer det från City of London i Storbritannien. Här har det alltid funnits en konkurrens med Ryssland. Vi i väst har ständigt matats med negativa attribut vad gäller ryssarna. Dessa kommer i hög grad från brittisk propaganda. Vi har också matats, åtminstone sedan tidigt 1900-tal, med negativa attribut vad gäller tyskarna.
City of London uppfattade både det enade Tyska Riket och Ryssland som hinder för ambitionen att nå världsherravälde. Ryssland bekämpades genom att ge finansiell och militär hjälp först till Japan som startade kriget i öst år 1904, för att sedan direkt attackera Moskva genom terrorism och Bolsjevism, med början runt år 1905 – allt finansierat av väst och City of London.
Något som aldrig fick ske eller får ske är att Europa och Ryssland närmar sig varandra. Ett Europa och Ryssland som samarbetar och har fredliga relationer förminskar USA:s och City of Londons inflytande kraftigt. Det ultimata draget kom när City of London hittade den ömma tån mellan Tyskland/Österrike och Ryssland i Balkan där man tände gnistan till första världskriget med skotten i Sarajevo (Bosnien). Målet att få bort Tsarryssland hade uppnåtts 1917. Bolsjevismen var bra för dem, Rysslands Tsar och intelligentia hade dödats men med Stalin levde revolutionen lite sitt eget liv.
Grogrunden för ett nytt världskrig lades genom ”freden” i Versailles, år 1919. Tyskland splittrades och tyska folket fanns nu i sex andra nationer. Samtidigt kördes Tyskland i botten, dels genom total dekadens, dels genom hyperinflation. Tyskland var en krutdurk som bara väntade på att explodera. Hitler tilläts att växa sig stark och ta över – nu stod två envåldshärskare mot varandra. Sovjetunionen, drog det längsta strået och vann till slut andra världskriget, år 1939 men vinsten kom till priset av att européer dödade varandra, något som satt djupa spår i Europa i många länder ända fram till vår tid. Hitler attackerade aldrig väst, han lät brittiska styrkor komma undan men detta hindrade inte USA och Storbritannien från att terrorbomba hela den tyska civila befolkningen.
När Sovjetunionen föll, år 1991, hoppades oligarkerna i väst och Ryssland att deras tid var kommen men med valet av den kamerala före detta KGB-officeraren Putin blev det, igen, inte helt som man planerat. Idag är det nog rätt att påstå att Ryssland är på väg i samma riktning som under Tsartiden med undantag för den geografiska expansionen. Eftersom Putin hårt driver på för ortodox kristendom med rötter från Konstantinopel, blir brytningen mot det numera totalt dekadenta väst – total.
Ryssland och väst är i konflikt, huvudsakligen eftersom västvärlden vägrar att lyssna på, än mindre acceptera, Rysslands legitima rätt till självbestämmande och säkerhet samt för att makthavarna i väst kräver att hela världen ska följa deras värdegrund och agenda.
Såren i Ukraina
Ukraina har tillhört Ryssland i mer än tusen år. Under de senaste 200 åren har landets gränser flera gånger flyttats, framför allt i de västra delarna, då olika makter gjort anspråk på landområdet.
Ukraina fick tillfälligt självständighet 1917 men var med och bildade Sovjetunionen, år 1922. För att slå ner de nationalistiska strömningarna skickade Stalin, Lazar Kaganovich till Ukraina för att stävja motståndet. Det som följde var Holodomor där miljoner medvetet svalts till döds. Detta är förklaringen till varför delar av befolkningen i Ukraina såg Hitler som en befriare när tyskarna invaderade 1941. 1945 var Hitler besegrad och Ukraina, tillsammans med många andra länder, åter under Sovjetunionens paraply.
Efter att först ha stöttat Sovjetunionen under andra världskriget, vände USA helt och understödde nationalistiska grupperingar i hemliga operationer (Operation Aerodynamic) för att motverka Sovjet. Samtidigt industrialiserade Ryssland, främst de södra och östra delarna av Ukraina som då, igen, var en del av Storryssland – då under Sovjetunionen.
Vi har här således en situation där båda sidor har helt legitima och berättigade krav. Vi har nationalister som såg Hitler som befriare och som dessutom fått stöd från USA under decennier med kravet att massmördarna och kommunisterna i Ryssland måste bort. Vi har, å andra sidan, de som av historiska skäl ser Ukraina som huvudsakligen ryskt, talar ryska och gynnats av industrialiseringen samt har förfäder som dött för att bekämpa de hemska nazisterna.
När Ukraina blev självständigt 1991 togs det för givet att landet skulle tillhöra en gemenskap med Ryssland, inom ett samarbete som benämns CIS (Commonwealth of Independent States). Varken Jeltsin eller Putin (som då var borgmästare i Sankt Petersburg) kunde drömma om att forna Sovjetstater skulle gå med i NATO. Samtidigt var Ryssland oerhört skört och försvagat. Det var utsatt för en stöld av gigantiska mått under privatiseringarna som sedan bidrog till den ekonomiska kollapsen i Ryssland, år 1998.
CIA och NATO utnyttjade hänsynslöst Rysslands svaghet
För det första önskade väst bryta loss forna medlemmar i Sovjetunionen genom att understödja separatism. Mallen var Afghanistan där USA, tillsammans med Saudiarabien och Pakistan stöttade och finansierade muslimska fundamentalister, Mujahedin. På tur stod nu andra länder som Jugoslavien, Kazakstan, Uzbekistan, Georgien, Tjetjenien. Irak, Somalia, Syrien, Jemen och idag Ukraina.
Ryssland kunde inte göra mycket när USA bombade sönder Serbien, år 1999 och pumpade ut propaganda genom sina mediekanaler. Tjetjenien ligger Ryssland geografiskt betydligt närmare och landet drogs in i ett kostsamt krig mot de tjetjenska separatisterna som i västmedia kallades nationalister eller, på sin höjd, rebeller. Även i rysk privatägd media lyfte man fram ryska övergrepp och tonade ned separatisternas illdåd. Tjetjenien som då var en knutpunkt för knarkhandeln hade särskilt starka band till den judiske oligarken Boris Berezovsky.
Tjetjenien utropade sig självständigt men ryska styrkor invaderade, först 1994 – 1996 under Jeltsin, sedan år 2000, under Putin. Idag har Ryssland goda relationer med Tjetjenien och den ledande familjen Kadyrov som skickat stridande styrkor till Ukraina. De extremistiska muslimerna är idag också helt borta från Tjetjenien. Oavsett vad man anser vara de egentliga orsakerna till alla dessa konflikter (det finns flera lager) har CIA och NATO vid varje tillfälle understött extremister och separatister för att skapa ett band av fientligt inställda stater runt Ryssland.
Ytterligare försök skulle följa till Ryssland närliggande länder i en rad så kallade färgrevolutioner.
För det andra, vilket utförligt redogjorts för i denna serie, var planen att göra Ryssland till ett land med ett folk men utan tillgångar. Privatiseringarna flyttade ägandet från staten till ett fåtal oligarker som i sin tur sålde mycket vidare till utländska intressen till reapris.
För det tredje passade NATO på att expandera till forna öststater. I en våg av anslutningar kunde Ryssland bara se på när, land efter land, anslöt sig till NATO. Det är lätt att förstå att dessa länder gjorde så eftersom man upplevt inte bara Bolsjevismen, utan också Stalin och Sovjettiden. USA var för dessa länder en garant för friheten.
Östtyskland blev en del av NATO efter återföreningen med Västtyskland 1990, Tjeckien, Ungern och Polen fick med 1999, Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien år 2004, Albanien och Kroatien 2009, Montenegro 2017 och Nord Makedonien år 2020. Sverige och Finland skickade in sin ansökan i maj 2022. Turkiet gick med redan 1952, främst för att försöka avskräcka en sovjetisk invasion. Idag har Turkiet som visserligen är kvar i NATO en betydligt mer ambivalent hållning och köpte nyligen ett ryskt vapensystem. NATO:s trevare att också få med Ukraina och Georgien i krigsalliansen är en röd linje som aldrig får tillåtas passas enligt Ryssland.
Putins ambivalens
Det är helt uppenbart att Putin och de som fanns i hans omgivning utan tvekan önskade och hade som ambition, trots allt detta, att närma Ryssland till västvärlden. En stor del av den förhandlingsvilja och ödmjukhet Ryssland visat väst beror på denna ambition men också på en krass verklighet, där Ryssland var i en position där man svårligen kunde hävda sina egna intressen. Kritiken mot Putin för denna mjuka linje internt i Ryssland har då och då blossat upp.
I Ryssland blev Putin en stark ledare (en ny Tsar) som försökte föra tillbaka bortskänkta tillgångar till landet. Styret är och var auktoritärt och många av oligarkerna sattes på plats. I Ukraina fanns ingen stark ledare. I stället kastades landet mellan olika oligarkers intressen. Dessa satte sig själva som styrande eller stödde andra som gynnade dem, för att snart finna att någon annan tagit över. Ryssland stöttade i detta oligarker som var för dem, medan USA och NATO stöttade oligarker i Ukraina som var emot ett närmande till Ryssland.
Ukraina har de senaste 30 åren kastats mellan dessa strävanden samtidigt som politiken varit korrupt där konstitutionen kunnat ändras fram och tillbaka på någon dag, utan lagstadgad procedur och där våld används i hög grad.
Putin uttryckte redan 2007 sin besvikelse att den samlade västvärlden gör anspråk på att vara hegemonisk – d.v.s. ha ensamrätt på vad som är rätt och fel. Putin har föreslagit att världen i stället ska ha plats för flera olika starka stater som samarbetar, inte underordna sig ett diktat. Samtidigt har Ryssland inte sällan anammat och tagit till sig allt som många idag i väst föraktar som till exempel vaccinpropaganda, Agenda 21, hållbarhet, digitala ID, etcetera Det är därför många har svårt att riktig se den stora motsättningen med Ryssland som man i väst vill göra gällande.
Två falanger i Ryssland
Enligt många insiktsfulla bedömare har det sedan Sovjetunionens fall funnits två starka falanger i Ryssland, dels nationalister, patrioter och ortodoxa kristna som hyllar Rysslands historia och värnar om traditionella värden, dels en falang som förespråkat att Ryssland mer ska ta till sig den västerländska värdegrunden och integreras med väst. Det ser ut som att det som skett år 2022 definitivt innebär att Ryssland valt att avstå från västlig integration och i stället väljer traditionalismen. Enligt vissa bedömare skedde detta skifte redan runt 2018 då Ryssland definitivt insåg att dörren till Europa och väst var stängd efter Euromajdan, år 2014.
Ryssland allt starkare
Ryssland hade samtidigt under Putin byggt sig tillräckligt starkt för att återta Krim, år 2014. Ur rysk synpunkt var detta ofrånkomligt eftersom Krim så länge tillhört Ryssland och den viktiga hamnen i Sevastopol, som alltid varit rysk enligt konstitutionen, riskerade att gå förlorad. Den linje Ukraina slog in på skulle i förlängningen innebära att Ryssland blev av med Krim där flottbasen Sevastopol troligen på sikt hade blivit en bas för NATO:s flotta, inte Rysslands. Det är svårt att ha några invändningar mot agerandet, inte minst eftersom folket också i hög grad önskade det.
Putin valde att inte agera i den östra delen, Donbass, vilket många där uppfattade som ett svek. I stället slöts ett antal avtal, Minsk 1 och 2, där Ukraina, Ryssland och ett antal andra stater där bland annat Frankrike och Tyskland garanterade Donbass en hög grad av självstyre. Det är uppenbart att Ukraina inte följde detta avtal. Man valde i stället konfrontation med Ryssland och det ryska arvet i Ukraina, vilket enligt många bedömare lett till att ett stort antal i Donbass fått sätta livet till.
Ryska arvet hindrar Ukrainas återfödelse
En orsak till många nationalisters avoghet mot Donbass är att denna region motsätter sig Ukrainas återfödelse och hindrar ett gemensamt språk, kultur, närmande till NATO och EU och i stället föredrar Ryssland. Förmodligen befinner sig de flesta ukrainare mitt emellan. Det enda vi vet säkert är att motståndet aldrig riktas mot de styrande oligarkerna som knappast bryr sig om folket utan i stället skor sig på dem.
Ukraina är både ett korrupt och fattigt land, vilket är tragiskt för landet har en av de mest välutbildade befolkningarna i världen. Landet styrs av oligarker som suger ut sitt eget folk och är bas för allt möjligt olagligt som människosmuggling, organhandel, barnprostitution, knark och som Ryssland nu visat, forskning om biologiska vapen.
Det är tragiskt att det utvecklats som det gjort. Just nu är tiotusentals ukrainska nationalister omringade av ryska styrkor samtidigt som alla män mellan 16 och 60 måste strida. Ryssland erbjöd många av dem frihet om de gav upp men de är tvingade eller övertygade om att strida och riskerar därmed att förintas. Tills sin hjälp använder ukrainska styrkor civila som sköldar – det är oomtvistligt. Hittills har det mesta av ukrainsk propaganda visat sig vara falsarier – allt från Bucha till påstådda massvåldtäkter.
Ryssland vinner
Det är givet att Ryssland, förr eller senare, vinner eftersom man har tillgång till en försörjningslinje. De omringade ukrainska styrkorna har det inte. Hjälp från västra Ukraina kan omöjlig komma eftersom Ryssland har luftherravälde. Med tiden innebär bristen på vatten, mat, energi och ammunition att situationen för den omringade styrkan blir ohållbar. Väst kan skänka hur mycket vapen de vill – inget kommer ändå nå fram till de stridande styrkorna i öst.
Nazister och nationalister eller inte, det är människor vi talar om, ofta unga, och de är en bricka i ett spel och kommer nu, om det inte ger upp, att dö. Många ryssar mister också sina liv helt i onödan på grund av att Ukraina helt styrs av USA, precis som övriga Europa. Det finns en ond kraft i världen som ständigt verkar för kaos, krig och som bryter ned allt gott och långsiktigt hållbart. Vi ser den idag kontrollera både USA, Europa och Ukraina med udden riktad mot Ryssland. Samma kraft styr också krigsalliansen NATO.
Slutsats
Var och en får bilda sig sin egen uppfattning men Fria Sidor har kommit fram till att Ryssland har legitima krav vad gäller Ukraina och har försökt att nå fram genom fredliga överenskommelser. Sedan år 2014 tycks den dörren vara stängd och det vi ser idag är resultatet av dessa misslyckanden. Förr eller senare måste tålamodet i Ryssland ta slut.
Europa, inklusive Ukraina, skulle tjäna på att driva sin egen linje, där man samarbetar både med Ryssland och USA, inte välja den ena på bekostnad av den andra. Dagens utveckling är inte bra för någon, utom de som önskar parasitera på konflikter och ökade spänningar i Europa, Ukraina, Ryssland och i världen samt önskar en ny järnridå mellan Europa och Ryssland.
USA har uppenbart, sedan är 1991, drivit linjen att på varje sätt försvaga Ryssland. Oavsett var i Ukraina de nya landsgränserna kommer att dras har Ryssland, NATO vid varje gräns i väst och man isoleras ekonomiskt vilket tvingar Ryssland att öka sitt samarbete med öst och då i synnerhet Kina. Europa kommer samtidigt allt hårdare i USA:s grepp och tvingas vända sig västerut till USA.
Europas geografiska läge gör, som så många gånger förr, vår situation mycket besvärlig där risken för ett nytt större krig inte är obetydlig. Efter 1991 fanns en möjlighet att bygga en ny fredligare värld, inte minst i Europa men de psykopater som söker världsherravälde genom NWO önskade inte detta.
Det är inte Ryssland som har 800 baser runtom i världen utan USA. Det är inte Ryssland som har expanderat mot väst utan USA mot öst. Det är inte Ryssland som har startat mängder av krig för att största olydiga regenter, utan USA. Det är inte Ryssland som har legat bakom färgrevolutioner och understött terrorister, extremister och separatister – det är USA som har gjort allt detta.
När nu Sverige, genom vår ansökan till NATO, vill vara en officiell gren i denna krigsallians helt dikterad av USA, väljer vi tydligt konfrontation med vår granne och stormakt i öst för fagra löften om stöd från andra sidan Atlanten. Det är en ytterst svagsint strategi med tanke på vårt geografiska läge. Har inte våra svenska politiker, tillgång till en världsatlas? Hela Europa skulle enkelt kunna intas av Ryssland om de så önskade, precis som Sydamerika enkelt skulle falla om USA använde sin militära styrka, liksom östra Asien enkelt skulle hamna under kinesisk kontroll – det är geografin som avgör en stor del av styrkeförhållandena.
Många väljer NATO-linjen ändå, eftersom man är fastlåst i sitt hat mot Sovjetunionen och Kalla kriget, speciellt den äldre generationen men det är lika historielöst som om vi svenskar skulle hata danskar för våra tidigare konflikter vad gäller Skåne. Inget skulle hindra Sverige från att ha goda relationer, både med USA och Ryssland. Ingen skulle rynka på ögonbrynen om vi valde att fördjupa vår historiska doktrin att vara alliansfria och återgå till att försöka vara de medlande diplomater vi en gång försökte att vara. Vi har inte förkastat USA, en enda gång, trots alla illegala krigshandlingar så vi behöver inte heller förkasta Ryssland för dess agerande i det land som en gång svenska vikingar (Rus – Roslagen) grundade – Ukraina och som i mer än 1000 år varit under ryskt inflytande.
Tack för att du läser Fria Sidor!
